Ändrade planer, punkrock, och robotar

Just i detta nu är det här uppe i de svenska fjällen en jäkligt fin sommarkväll, det vill säga strålande sol och nästan ingen blåst. Det är med andra ord perfekt väder för i princip vilken form av uteaktivitet som helst. Jag har hela eftermiddagen funderat över om jag skulle få årets golfpremiär avklarad ikväll, eller om jag ännu en gång skulle packa in vadarna och spöet i bilen och dra iväg och kolla fiskelyckan. För en stund sedan tog jag ett beslut. Jag stannade hemma.

När jag kom hem kände jag plötsligt att jag bara ville vara hemma ikväll och göra typ ingenting. Kvällar som denna kan till och med jag få dåligt samvete över ett sånt beslut, men som den, i teorin och själen i alla fall, punkrockare jag är skiter jag i det. Därför sitter jag nu ute på verandan med Macen i knäet och en latte bredvid mig och skriver detta.

Sen sist har en hel del hänt, och en stor del av dessa händelser utspelades i Piteå under den gångna helgen. Jag och fröken Carlsson packade i fredags kväll in min syster, hennes pojkvän, och Sushi i bilen och körde ner till kusten. Det är nämligen som så att Erica igår gick på sitt yrkesverksamma livs första riktiga semester, och som den lokalpatriot hon är tänker hon spendera tiden med sina nära och kära nere i Piteå. Innan jag igår lämnade henne och stan bakom mig hade vi under helgen hunnit med allt från släktträff och grillfest till fiske i Piteälven och sjukhusbesök. Som vanligt var tiden alldeles för knapp för att hinna med allt och alla, och om det är någon av er som känner sig förbisedd kan jag trösta er med att ni inte är ensamma.

Så, igår tog jag Rovern och styrde norrut. Själv. Jag betade igår av de knappa 50 milen mellan Piteå och Abisko all by myself, vilket jag är rätt stolt över. Först och främst för att det är den längsta sträcka som jag har kört själv sen jag snubblade över mitt körkort, men även för att jag lyckades med detta konststycke utan att tappa körkortet eller för den delen köra ihjäl mig. Något som slog mig under färden var att jag aldrig blev riktigt så trött som man kan bli om man är fler som turas om att köra. Så här i efterhand tror jag att det beror på att jag helt enkelt inte hade någon annan att förlita mig på, och att det bara var att köra och vara glad. Förmodligen är det inte alls på grund av det, men om det är okej för er tänker jag köra på den linjen och frottera mig i min egen lilla egoprestation.

Härnäst tror jag att jag ska ta tag i min packning som jag bokstavligt talat blankt struntade i att ta hand om inatt när jag kom hem. Sen kan det mycket väl bli en hederlig gammal testosteronkick i form av Transformers. Jag har ärligt talat inte mycket för Michael Bay och hans high concept-spektakel, men just idag känner jag faktiskt för att se några miljarder gå upp i rök i snyggast möjliga kameravinklar. Ibland finns det något väldigt renande och förlösande i en lika delar cynisk som hjärndöd klassisk amerikansk blockbuster.