Existentialism

I morse när jag, nyvaken och akut koffeinberoende, stod i köket och preppade kaffebryggaren, tittade jag ut genom köksfönstret och beskådade den i många fall uttjatade men ändå så majestätiska Lapporten som fullständigt badade i ett röd-rosa-lila sken från den i bakgrunden skinande solen. Det var verkligen ett äkta Kodak moment, och jag tog faktiskt några bilder för att lägga upp här, men precis som vanligt gjorde de inte verkligheten rättvisa så jag deletade dem. Det var i alla fall ett av de där tillfällena då det slog mig var vi egentligen bor, och under vilka förhållanden. Kalla det morgontrött naturromantik, men fint var det i alla fall.

I skrivande stund sitter jag på Folkets hus i Kiruna. Jag var tvungen att åka in idag för att påbörja en fyra dagar lång utbildning för förarbevis för skoter. Det kan ju vara bra att ha nu när jag börjar jobba i skidpatrullen. Hur som helst, för att fördriva lite tid innan utbildningen börjar gick jag till Folkets hus, och på vägen dit från järnvägsstationen slog det mig ännu en gång var tusan vi egentligen har hamnat. Där närmaste stad är Kiruna, en stad från vilken man kan se Kebnekaise, en stad som enbart existerar på grund av en gruva, en stad som man ska flytta på grund av samma gruva. Galet.

Jaja, den här sortens inlägg får bli en engångsföreteelse här på bloggen. Börjar jag svamla på om sånt här fler gånger får ni hemskt gärna säga till. Jag har ju faktiskt en viss integritet och cred att tänka på.

Nu ska jag gå och kolla på hudvårdsprodukter.