Ett hån mot oss alla

Givetvis håller inte (kd) med mig, men år 2007, i en modern demokrati, är det fan i mig ett hån att vi fortfarande har en filmcensur här i Sverige. Att vi dessutom pratar om världens äldsta censur, med över 100 år på nacken, gör ju inte saken bättre. Man får ju dock hopp när en kvinna som Gunnel Arrbäck, numera före detta direktör för Statens biografbyrå, går ut och ifrågasätter sin gamla arbetsplats och dess plats i dagens mediasamhälle.

Personligen anser jag att det är min, din, och alla andras rättighet att faktiskt köpa en biobiljett och en hink med popcorn, glida ner i en biofåtölj, och sedan se folk hängas upp på köttkrokar, få borrmaskiner nerkörda i halsen, och huvuden krossade i skruvstäd. Ingen ska ha rätten att komma och säga att jag inte får se såna "förråande" bilder, och ingen ska definitivt ha rätten att klippa ur dessa bilder ur det konstverk som en film faktiskt är, vare sig den är regisserad av Ingmar Bergman eller Eli Roth. Att de pysslar med sånt i diktaturer runt om i världen är rent ut sagt förjävligt, men att en sådan myndighet, även om den praktiskt inte längre ingriper, ens existerar i dagens Sverige är oacceptabelt.

Renlighet är en dygd

Som ni kanske vet vid det här laget så genomgår jag ju så smått en metamorfos i september varje år. Det är då jag tar steget från säsongsarbetare till hemmaman. I år kommer denna oundvikliga förvandling inte att äga rum förrän i slutet av september, men jag känner redan att det börjar närma sig.

Igår dammsög jag nämligen hela huset, skurade toaletten, tvättade, och ikväll har jag städat bilen. Något är på gång. Sån här pepp var det länge sen jag kände, och jag är nästan helt säker på att det beror på att hösten är i antågande. Det är som om mitt undermedvetna redan har börjat anpassa sig med vetskapen om att jag snart påbörjar mitt nya liv.

Farbror Niklas

I fredags lämnade vi Abisko för några dagar på Österlen. Anledningen var att min bror skulle gifta sig med sin Sara. Hela familjen var så klart på plats, liksom släkt och vänner från i princip hela Sverige. Det var jäkligt skoj att träffa folk som vi inte har sett sen vi flyttade från Lund, men även släkt från Jonas sida av familjen som jag aldrig har träffat tidigare. Sen Jonas hookade upp med Sara har vi tyvärr bara haft möjligheten att träffas tre gånger, inklusive den här helgen, vilket är på tok för lite. Även om den här helgen var rätt hektisk, av naturliga skäl, var det dock skönt att få träffa dem båda under i alla fall några dagar. De verkar väldigt kära, och de var jättefina tillsammans.

Under helgen brejkade de även nyheten att de till våren ska få tillskott i familjen, vilket innebär att jag lämnade Skåne i måndags som framtida farbror. Inte dåligt, va? Farbrorn måste ju vara den ultimata medlemmen i en familj. Jag menar, snubben som kommer på besök några gånger om året med presenter och en jäkla massa dåligt inflytande. Ungarna älskar honom, medan föräldrarna snabbt ångrar att de bjöd in honom över huvud taget. Vi får väl se hur jag kommer att tackla hela den där biten.

Väl tillbaka mot norr igen hade piloten mellan Stockholm och Kiruna vänligheten att berätta att det minsann var hela +8'C i Kiruna. Hösten hade med andra ord fått ytterligare grepp om tillvaron här uppe. Jag klagar dock inte, men det skulle ju vara en lögn att säga att det inte blev en nätt kontrast att spendera helgen i ett soligt och fint Kivik, och sen komma tillbaka till ett Abisko som snart är klätt i höstskrud.

På väg

Det känns som om jag har nämnt det här förut, men jag är inte riktigt säker. Whatever. Jag gillar i alla fall verkligen att befinna mig på flygplatser. Det kanske är svårt att tro efter mitt hatinlägg här efter att vi kommit hem från NYC, men det är bara SAS jag hatar över allt annat här i världen, inte flygplatserna i sig.

Jag gillar vibben av att människor är på väg nånstans, att de gör nånting. De reser till nåt, flyr från nåt, söker efter nåt, glömmer nåt. I skrivande stund sitter jag på ett av alla Arlandas caféer, trådlöst uppkopplad. Erica är inne i city på ett möte, medan jag dricker kaffe, skriver det här inlägget, lyssnar på musik, och laddar ner en film. Runt omkring mig gör många förmodligen exakt samma sak, medan andra oroar sig för förseningar, letar boardingpass, och bokar om anslutningsflyg. Andra läser pocketar, försöker hålla reda på ungarna, och sitter i telefonmöten.

I love it.

Taken By Trees - "Too Young (TTA Remix)"

Victoria Bergsman tillsammans med Eric och Henning i The Tough Alliance. Så bra. A little something, something att njuta av i helgen.

Bröllop

Okej, kostymen är nedpackad, skorna putsade, talet skrivet, och champagnen välkyld. Nu drar vi och ser till att Jonas och Sara blir man och hustru.

Ljus lager

Världens kanske bästa öl finns nu på ett Systembolag nära dig. Blaskigt is the new black.

Årets singel?

Så nådde då Kleerup och Robyn äntligen förstaplatsen på den engelska singellistan med "With Every Heartbeat", och det var väl för väl. Det är ju ändå en av årets absolut finaste låtar.

Höstvibbar

Igår kväll tittade jag ut genom fönstret i vardagsrummet och upptäckte till min förvåning att det var svinmörkt ute. Det har som inte riktigt slagit mig än att nu är det fasen höst igen. Jag vet inte riktigt hur jag kunde missa det, jag menar, halva augusti har ju snart passerat.

Jag måste dock säga att jag verkligen gillar hösten, speciellt här uppe i fjällen. Naturen här uppe blir verkligen helt magisk under hösten, och de där dagarna då solen skiner, morgnarna är klara och kalla, och man äntligen får klä på sig utan att behöva svettas, tja, de är helt fantastiska.

Sen måste jag säga att hösten för min del kommer med en lite mer skön och avslappnad vibb som lätt glöms bort under sommaren och fint-väder-måste-vara-ute-hitta-på-kul-grejor-umgås-med-alla-ta-vara-på-dagarna-hetsen. Nu blir det snart legalt igen att sitta hemma på kvällarna med en hårdkokt kriminalroman eller något guldkorn ur årets nya skörd av tv-serier.

Men, vi är ju inte riktigt där än. Än finns det några rödingar som jag ska göra mitt yttersta för att fånga, golfbanan blir bara bättre för var dag som går, och snart kommer Rob The Boss hem igen, vilket lär innebära någon form av boy camp. Kan mycket väl bli freaky.

Powerwalk

I skrivande stund pågår Fjällräven Classic, ett fjällvandringslopp mellan Nikkaluokta och Abisko längs efter Kungsleden. En promenad på sisådär 110 km. Första starten gick igår förmiddag, och redan igår kväll dök det första paret upp. Efter dryga 13 timmar! 11 mil på 13 timmar! 13 timmar! Förstår ni exakt hur insane det är? Helt galet, men fruktansvärt imponerande.

Den senaste färden

Jag har under min livstid spenderat alldeles för lite tid på vattnet, betydligt mycket mindre än vad jag skulle ha velat. Paddlat har jag i princip aldrig gjort, vilket är en ren tragedi. Första gången var egentligen härom året då vi i Björkis på en kick-off drog till Jukkasjärvi och raftade oss ner för Torneälven.

Förra söndagen var det dock dags igen. Då packade jag, Magnus, Svante, och Kalle ihop vårat pick och pack i en helikopter och flög upp efter Rautasälven för några dagars fiske och paddling ner för älven. Det här med att flyga helikopter ut i naturen är ju här uppe i fjällen en inte helt infektionsfri diskussion, vilken jag inte tänker bege mig in i. Jag kan bara konstatera att det är fruktansvärt skönt och smidigt.

Vår plan var väldigt enkel - under några dagar skulle vi paddla oss ner för Rautasälven till de fiskeställen som intresserade oss, och i slutändan komma hela vägen tillbaka till vägen och civilisationen. Att färdas ner för en älv i en gummibåt är verkligen helt fantastiskt då man tar sig fram för egen maskin, men ändå kan utnyttja naturens krafter. Samtidigt som det kan gå smidigt och relativt fort kan ju en forsfärd även erbjuda en hel del adrenalinfyllda moment. Det gjorde vår resa.

Jag orkar inte gå in på några detaljer, men om vi säger så här: det hade kunnat gå riktigt illa. Nu gjorde det ju inte det, vilket vi alla är väldigt tacksamma för, men hela situationen var nog lite mer allvarlig än vad vi i just det ögonblicket insåg. Grejen är dock att en sådan situation som vi hamnade i är ju själva anledningen till att en forsfärd kan vara en sådan adrenalinkick, precis som när det gäller till exempel skid- eller snowboardåkning. Är det inte lite farligt är det ju inte lika kul. Så enkelt är det ju bara.

Nu när allt gick bra kan man ju såhär i efterhand skratta åt det, eller för den delen blogga om det. Hade det gått åt skogen hade ju vår resa sett helt annorlunda ut, men nu blev den riktigt lyckad. Ett gäng sköna snubbar, storslagen natur, fint väder, och en hel del fisk. Och som grädde på moset nån flaska whiskey. Svårare behöver det inte vara.