Igår lämnade ytterligare en av filmvärldens största oss, nämligen Michelangelo Antonioni. Precis som vår egen Bergman var han extremt inflytelserik och hyllad under sin karriär, och regisserade ett flertal klassiska filmer så som trilogin L'Avventura, La Notte, och L'Eclisse, men även filmer som Blow Up och Zabriskie Point. Filmer av den typ som helt enkelt inte görs längre.
Tja, kanske. Det finns i alla få regissörer som varit lika inflytelserika och hyllade genom åren som Bergman. Här i Sverige har vi ju än idag inte riktigt förstått hur stor han egentligen var, men som sig brukar lär väl dagens nyhet om hans död för en tid öka intresset kring honom och hans livsverk.
Själv måste jag säga att jag har sett alldeles för få av hans filmer, men hur komplexa och svåra de än är att ta till sig är det svårt att inte drabbas av dem när man väl ser dem. Den närmaste tiden lär ju SVT visa hans bästa och viktigaste filmer, och om jag får komma med några tips skulle jag rekommendera Sommaren med Monika, Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet, Smultronstället, Persona, och inte minst den monumentala Fanny och Alexander. Filmkonst när den är som allra störst.
Det var ett bra tag sen jag senast besökte Piteås egen stadsfestival, Piteå dansar och ler. Inte för att jag inte vill, eller så, utan helt enkelt därför att jag sen jag började jobba här uppe i Björkis aldrig haft tid. Vi har nämligen en så kallad KM-vecka här uppe varje år, och den sammanfaller alltid med PDOL.
KM-veckan är helt enkelt den vecka då Björkliden GK anordnar sitt klubbmästerskap. BjGK har ju som ni säkert förstar sin bana här uppe, men själva klubben och kansliet håller till nere i Bromma. Den större delen av Björkliden GK:s medlemmar är också stockholmare, och varje år sätter sig ett gäng av klubbens eldsjälar på tåget norrut för att spela golf i de svenska fjällen, och samtidigt under en veckas tid besanna alla de fördomar som stockholmare kan tänkas ha hängande över sig.
För tillfället har jag och min kollega Magnus alltså en hel del att göra för att golfbanan ska vara i så bra skick som möjligt, vilket inte alltid är helt lätt då man befinner sig en bra bit norr om polcirkeln... Hur som helst jobbar vi just nu rätt mycket, och det blir en hel del radiolyssnande när man sitter där på gräsklipparen. Idag var till exempel Sommartoppen på besök på PDOL, och då inträffade en rätt kul grej. Under programmets gång dök nämligen allas vår Robinson-Klas upp. Eller, förlåt, K-Laz menar jag förstås. I sådana här sammanhang benämner sig ju den gamla Lulewhiggern gärna med sitt ghettoalias. Anledningen till hans medverkan var för att idag lära den samlade Piteåpubliken allt man behöver veta om den nya svenska hip hop-scenen, och under sitt inslag droppade han namn som Max Peezay, Cari Lekebusch, och Basutbudet. Jag ser framför mig hur alla kids, pensionärer, och norska husvagnsturister som samlats framför Sommartoppens scen nickade igenkännande och flashade gangsigns när K-Laz pratade om baslinjer och grime. Jag gissar att det i sammanhanget var ett väldigt uppskattat inslag.
Jag har aldrig riktigt hakat på det här med communities, typ Lunarstorm och alla andra digitala versioner av de klassiska Mina vänner-böckerna, men nu har jag provat på det här med Facebook. Fram till igår hade jag aldrig ens hört talas om detta fenomen, som tydligen alla pysslar med. Tja, i alla fall i runda slängar 30 miljoner människor enligt vad jag har googlat mig till.
Hur som helst, jag är grymt skeptisk till vad jag egentligen ska få ut av det här. Kontakt med folk från back in the day, säger ni? Visst, men det brukar man ju få över en drink på juldagen också, och det känns ofta ganska lagom. Jag ska dock ge det ett försök, men har jag inte stött på en ny kompis eller fått ett skamligt förslag inom en månad ger jag upp.
Sådärja, då var årets första golfrunda avklarad. Jag ska väl inte komma och påstå att det gick speciellt bra. Vid närmare eftertanke bör jag nog erkänna att det gick riktigt dåligt, precis som säsongens första runda brukar göra. Jag är nämligen allt som oftast extremt ringrostig under mina första golfrundor, vilket jag kan tycka är lite underligt då det här med golf vid det här laget borde sitta i ryggmärgen, precis som att cykla och åka skidor. Men, efter drygt 20 års golfspelande så är det fortfarande något som inte riktigt stämmer de första gångerna. Kanske är det bara som så att jag inte är bättre. Tja, förmodligen.
I Lenas hej då-inlägg på sin blogg ifrågasätter hon det här med "anonym envägskommunikation", vilket jag måste säga är en högst relevant fråga. Varför sitter du och jag och 300 miljarder andra människor och lägger ut bits and pieces av våra torftiga liv på internet till allmän beskådan? Och, än mer intressant, varför sitter du och jag och 300 miljarder andra människor och läser om andra människors torftiga liv när vi istället skulle kunna vara ute och smörja cykelkedjan, betala tv-licensen, eller koka sylt? Alltså, jag bara undrar för själv har jag verkligen inget vettigt svar på någon av frågorna.
Men, jag måste dock säga att själv är jag verkligen pro-anonym-envägskommunikation. Visst är det kul när någon ibland lämnar en kommentar, men för mig spelar det egentligen ingen roll. Anledningen till att jag började blogga var nog att jag egentligen är rätt dålig på att höra av mig på de traditionella visen, det vill säga via typ telefon och mail. Blogga däremot passar mig betydligt bättre då jag själv kan bestämma när jag vill berätta nåt. Sen är det ju upp till alla er andra att läsa, om ni överhuvudtaget är intresserade av vad jag har att säga. Ibland läser ni säkert inte vad jag skrivit, ibland gör ni det, och ibland kanske ni till och med svarar i någon form. Hur smidigt som helst.
Detta hindrar ju dock inte mig från att drabbas av angst när jag inte hört av mig på ett tag. Egentligen är det ju snudd på värre när jag inte skrivit ett nytt inlägg på ett tag än när jag inte har ringt någon av er på länge. Det känns ju kasst när man inte har hört av sig till någon på länge, men när man inte har bloggat känns det ju som om man har negligerat ett helt gäng med människor på en och samma gång.
Så, visst finns även stressen och det dåliga samvetet närvarande även här ute i cyberspace, och ännu värre kan det ju bli när man själv börjar fundera över innehållet på sin blogg. Jag menar, ta mig som exempel. Jag bor i de svenska fjällen, Europas sista vildmark, men vad sitter jag och skriver om? Jo, mp3-bloggar och Transformers. Jag har ofta en gnagande känsla inom mig av att jag borde nämna exempelvis fjällkvanne och långfärdsskridskor oftare här på bloggen än ovan nämnda ämnen.
Men, så slår det mig - det är ju min blogg. Min enkelriktade form av kommunikation. Jag kan ju faktiskt skriva om precis vad jag vill här, och, vad som är ännu finare är att ni kan ju när ni vill faktiskt strunta i att läsa vad jag har skrivit.
Efter lite pyssel här hemma igår kväll blev det mycket riktigt drygt två timmar flaggviftande actionepos i form av Transformers. Jag vet inte om det berodde på filmen att jag senare under natten började må jäkligt dåligt och nästan blev helt utan nattsömn, men det skulle inte förvåna mig om det var någon form av åksjuka jag drabbades av, för satan vilken åktur Michael Bay bjuder på. Som vanligt pratar vi svindyr, superslick mastodontaction, där produktplaceringar till värdet av mindre länders BNP exploderar till höger och vänster mest hela tiden. Vad som dock är så speciellt just här är hur makalöst öververkligt allt ser ut. De senaste årens 3D-animerade actionfilmer ser ju fasen ut som dockteater i jämförelse. Jag var helt svettig när filmen var över, och jag måste säga att jag älskade varenda sekund.
Rätt medtagen av nattens magsjuka stannade jag hemma idag, och spenderade större delen av förmiddagen sovandes. Resten av dagen har jag försökt beta av lite liggande tidningar, böcker, och filmer, och alldeles nyss såg jag David Finchers senaste seriemördarfilm, Zodiac, den totala motsatsen till Bays film. Visst, Zodiac är också snuskigt snygg, men inte på samma reklamfilmsaktiga vis. Här är allt så realistiskt och genuint att man ibland faktiskt får för sig att det är en film från 1969 man kollar på. Och om någon av er tror att det är en ny Seven det handlar om kan ni tänka om. Här pratar vi typ 10% mord och 90% män i polisonger, skjortor med stora slag och rutiga kavajer som pratar, grälar, funderar, idisslar, bollar teorier, och dricker kaffe. Ännu en gång var jag helt svettig när filmens eftertexter började rulla, och jag måste säga att jag den här gången älskade varenda sekund ännu mer. En av årets i särklass bästa filmer.
De här snodde jag från Soffan. Punkrock!
1. När gick du upp idag? Klockan 07.40.
2. Diamanter eller pärlor? iPod.
3. Senaste filmen du såg på bio? Det här vågar jag sätta Sushi på att ni aldrig, aldrig någonsin trodde att jag skulle säga, men jag minns faktiskt inte. Jag skäms.
4. Favorit-TV-program? Just i detta nu måste jag säga The Sopranos, men frågar ni mig imorgon kan det mycket väl bli ett annat svar.
5. Vad åt du till frukost? En latte.
6. Vad är ditt mellannamn? Jag har inget.
7. Vad är din favoritmat? Löjrom.
8. Vilken mat gillar du inte? Oliver.
9. Favoritchips? OLW:s dill och gräslök.
10. Vilken är din favorit-CD för tillfället? Justice - "†"
11. Vilken bil kör du? Land Rover Freelander.
12. Favoritmacka? En ciabatta med tonfiskröra från Café Cinnamon i Stockholm.
13. Vilka mänskliga karaktärsdrag, kan du bara inte med? Norrmän.
14. Vilka är dina favoritkläder? T-shirts.
15. Om du fick åka vart du ville på semester? Då skulle jag ta en road trip över USA.
16. Favoritklädmärke? Volcom.
17. Var vill du dra dig tillbaka? Tänk huset som sonen till Tom Hanks karaktär i Road to Perdition flyr till i slutet av filmen.
18. Favorittid på dagen? Kvällen.
19. Var är du född? Piteå BB.
20. Vilken är din favoritsport att se på? Fotboll.
21. Coca-Cola eller Pepsi? Coca-Cola. Light.
22. Fotboll eller ishockey? Fotboll.
23. Är du en morronmänniska eller nattuggla? Tja, inte det förstnämnda i alla fall.
24. Pedikyr eller manikyr? Gin Tonic.
25. Några spännande nyheter att berätta för oss? Mitt flugspö har gått av.
26. Vad ville du bli när du var liten? Kock.
27. Bästa barndomsminnet? Barn och barn, men första gången jag åkte upp till Riksgränsen väger rätt tungt.
28. Varit i Afrika? Nej.
29. Nånsin rullat in nån i toapapper? Nej.
30. Varit med om en bilolycka? Japp, brorsan blåste in i en lyktstolpe efter timmerleden i Piteå. Det blev sjukt skum stämning i bilen efter det.
31. Favoritdag i veckan? Fredag.
32. Favoritrestaurang? Fortfarande en aning färgad av NYC måste jag säga La Esquina.
33. Favoritblommor? Jag har ärligt talat inga.
34. Favorit-snabbmatsrestaurang? Max. För alltid.
35. Äger du en cykel? Nej, tyvärr.
36. På vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort? Apple Store.
37. Läggdags? Någon gång kring midnatt.
38. Senaste personen du delade en middag med? Erica och Jonny. Det blev grillade chorizos på en klipphäll bredvid Benbryteforsen i Piteälven.
39. Vad lyssnar du till just nu? The Tough Alliance - "A New Chance".
40. Favoritfärg? Klarröd, tror jag.
41. Hur många tatueringar har du? Ingen. Fruktansvärt opunkrock.
Just i detta nu är det här uppe i de svenska fjällen en jäkligt fin sommarkväll, det vill säga strålande sol och nästan ingen blåst. Det är med andra ord perfekt väder för i princip vilken form av uteaktivitet som helst. Jag har hela eftermiddagen funderat över om jag skulle få årets golfpremiär avklarad ikväll, eller om jag ännu en gång skulle packa in vadarna och spöet i bilen och dra iväg och kolla fiskelyckan. För en stund sedan tog jag ett beslut. Jag stannade hemma.
När jag kom hem kände jag plötsligt att jag bara ville vara hemma ikväll och göra typ ingenting. Kvällar som denna kan till och med jag få dåligt samvete över ett sånt beslut, men som den, i teorin och själen i alla fall, punkrockare jag är skiter jag i det. Därför sitter jag nu ute på verandan med Macen i knäet och en latte bredvid mig och skriver detta.
Sen sist har en hel del hänt, och en stor del av dessa händelser utspelades i Piteå under den gångna helgen. Jag och fröken Carlsson packade i fredags kväll in min syster, hennes pojkvän, och Sushi i bilen och körde ner till kusten. Det är nämligen som så att Erica igår gick på sitt yrkesverksamma livs första riktiga semester, och som den lokalpatriot hon är tänker hon spendera tiden med sina nära och kära nere i Piteå. Innan jag igår lämnade henne och stan bakom mig hade vi under helgen hunnit med allt från släktträff och grillfest till fiske i Piteälven och sjukhusbesök. Som vanligt var tiden alldeles för knapp för att hinna med allt och alla, och om det är någon av er som känner sig förbisedd kan jag trösta er med att ni inte är ensamma.
Så, igår tog jag Rovern och styrde norrut. Själv. Jag betade igår av de knappa 50 milen mellan Piteå och Abisko all by myself, vilket jag är rätt stolt över. Först och främst för att det är den längsta sträcka som jag har kört själv sen jag snubblade över mitt körkort, men även för att jag lyckades med detta konststycke utan att tappa körkortet eller för den delen köra ihjäl mig. Något som slog mig under färden var att jag aldrig blev riktigt så trött som man kan bli om man är fler som turas om att köra. Så här i efterhand tror jag att det beror på att jag helt enkelt inte hade någon annan att förlita mig på, och att det bara var att köra och vara glad. Förmodligen är det inte alls på grund av det, men om det är okej för er tänker jag köra på den linjen och frottera mig i min egen lilla egoprestation.
Härnäst tror jag att jag ska ta tag i min packning som jag bokstavligt talat blankt struntade i att ta hand om inatt när jag kom hem. Sen kan det mycket väl bli en hederlig gammal testosteronkick i form av Transformers. Jag har ärligt talat inte mycket för Michael Bay och hans high concept-spektakel, men just idag känner jag faktiskt för att se några miljarder gå upp i rök i snyggast möjliga kameravinklar. Ibland finns det något väldigt renande och förlösande i en lika delar cynisk som hjärndöd klassisk amerikansk blockbuster.
Får jag bara fråga er en sak? Händer det även er att en hel vecka ibland rasslar iväg utan att ni typ varit hemma och diskat eller lagat mat? Här uppe händer det titt som tätt, och mig veterligen hände det aldrig riktigt på samma sätt när vi bodde under "normala" förhållanden. Förutom under mina dagar på Stockholms filmfestival.
Om jag kortfattat och aningen förenklat skulle beskriva förra veckans aktiviteter skulle det kunna se ut nåt liknande det här:
Måndag: Jobb. Sen en fisketur.
Tisdag: Jobb. Sen en fisketur.
Onsdag: Jobb. Sen jobb.
Torsdag: Jobb. Sen en fisketur.
Fredag: Jobb. Sen jobb.
Lördag: Jobb. Sen middagsbjudning.
Söndag: Ledig. Sen... Typ ingenting.
Ska man analysera det här kan vi väl vara överens om att vi lever ett relativt idéfattigt liv här uppe. Och att det här aldrig hände mig under mina dagar i ickeexil. Jag menar, på måndagen åt jag middag hemma innan jag drog iväg och fiskade. Nästa gång jag satte mig ner vid matbordet, öppnade kylen, eller ställde mig vid diskbänken var på lördagkvällen. Det är i och för sig inte sant. Jag gör ju min latte varje morgon. Men ni förstår säkert min point.
Så här blir det då och då här uppe. Den här gången träffade jag och Erica varann ändå relativt mycket under veckans gång, men det händer ibland att vi springer om varann under några dagars tid och enda gången vi träffas är i olika stadier av sömndruckenhet. Som i Ladyhawk, fat ändå inte, om ni överhuvudtaget minns den? Hur som helst, det är en rätt weird känsla att öppna kylen en dag och inse att all mjölk har gått ut, och att man knappt minns när man tittade in där sist.
Det blev inte så mycket bloggat förra veckan heller. Jag kan dock nämna att jag fortfarande inte fått nån fisk som varit värd att ta upp, att jag är en aning ringrostig när det gäller mina serveringsskills, och att lördagens middag slutade i vedbastun nere vid träsket. Eller rättare sagt i träsket. Två gånger. Och, nej, jag var inte nykter.
Ett knappt år efter att den här bloggen såg dagens ljus känns det lite grann som om den drabbats av nån form av regress. Jag tycker att jag då och då skriver inlägg nu för tiden som hänvisar tillbaka till sånt som jag skrev i början av mitt bloggande, och det här inlägget är inget undantag.
Förra hösten skrev jag om det här med att äta och fika när man är ute i naturen, och hur lite lingonris och mossa kan få den mest enkla mat att nå Bon Lloc-höjder. Igår (läs lördag) åkte jag och syrran iväg på en kortare fisketur, fastän väderförutsättningarna inte var de bästa. Ska jag vara helt ärlig var hela turen mest en ursäkt för att komma iväg ut i naturen, kicka igång en eld, och grilla lite korv. "Grilla lite korv" var väl förresten något av en underdrift. Vi gjorde ärligt talat de grymmaste tunnbrödrullarna som serverats i de här trakterna på bra länge. De skulle säkert ha kunnat bli grymma även här hemma i stugan, men det finns inte en chans att de någonsin skulle kunna bli så grymma utan en eld vid en sjö mitt bland de lappländska fjällen. Och lingonris och mossa. No way.
Så, nästa gång ni åker ut i skogen för att typ fiska, jaga, plocka svamp, eller nåt liknande tycker jag att ni skippar kaffet och limpmackorna och istället lägger krutet på en tunnbrödrulle. Ni behöver:
Valfri kryddig korv med jäkligt spejsat namn, typ Kielbaska eller Kolbász
Mjukt tunnbröd, gärna Njalla
Senap
Potatissallad
Bostongurka
Rostad lök
That's it. Tillbehören kan ju givetvis varieras efter smak, men då får ni själva stå för eventuella missöden med slutresultatet. Jag går bara i god för ovan nämnda kombination av ingredienser.
