Toppen är nådd

Det här är riktigt roligt. På alla plan.

Det där numera legendariska South Park-avsnittet har verkligen lämnat avtryck bland Sveriges kulturjournalister. Även Fredrik Strage hänvisar till det i DN.

Vi är vad vi äter

Det här slog mig igår när jag stod och preppade en ugnstekt falukorv, och jag tänke nu dra upp ett scenario och ni får gärna hänga med och efteråt får ni mer än gärna säga till om jag är helt ute och cyklar. Så här, va: vi har alla växt upp i hem och gått i skolor som under vår uppväxt har serverat mer eller mindre ätlig mat, eller rättare sagt husmanskost. Som en motreaktion på det blev folk i vår omgivning allt från drabbade av ätstörningar till kvasiintellektuella militanta veganer med tveksam ämnesomsättning.

Den dag skolan var slut och många flyttade hemifrån var den gastronomiska friheten ett faktum, och detta ledde till att vissa blev tilldelade VIP-kort på Adana kebab, att några idag kan känna skillnaden på om nudelpaketet kommer från Kina eller Sydkorea, och att några köpte en wokpanna och svor en ed att aldrig nånsin mer äta mat som härstammar från den europeiska världsdelen.

Efter ungefär tio års liv och leverne i en värld där kokboken har blivit en ny modeaccessoar och matlagningsprogrammen är storsäljare i DVD-format har några av oss idag investerat stora banklån i rostfria kök och Global-knivset, en del lägger merparten av sin inkomst på luncher och middagar på hyllade restauranger och krogar, och vissa har idag fått sina VIP-kort på Adana kebab förgyllda.

Men några av oss, bland annat jag själv, har efter några år av förnekelse och självhat sett ljuset, och tillagar idag med stolthet ugnstekt falukorv med hemlagat morots- och potatismos. Det kan mycket möjligt ha att göra med att vi närmar oss 30 och/eller att vi inte längre orkar revoltera och stå emot alla förbannade tv-kockar. Eller så är det så att vi efter allt kämpande och slit helt enkelt måste ge upp och inse att vi faktiskt håller på att förvandlas till våra föräldrar.

Blåsväder

Jag vet inte om ni har kollat några väderprognoser för dagen, men jag kan i alla fall bekräfta alla meteorologers prognoser om att fjällen skulle drabbas av hårda vindar idag. Det blåser som satan, men ändå inte lika farligt som för nån månad sen då vi på fullaste allvar trodde att stugan skulle kollapsa. Varken jag, Erica, eller Sushi kunde sova den natten, och riktigt så illa har det inte blivit än.

Själv måste jag dock säga att jag verkligen gillar när det stormar ute, speciellt när jag inte har något ärende eller behov av att gå ut. Det rättfärdigar på något vis att man är inne, och kan också öka välbehaget av varenda tänkbar inomhusaktivitet ett snäpp. Jag menar, sitta och blogga med en stor kopp nybryggt kaffe, eller sitta och blogga med en stor kopp nybryggt kaffe medan det blåser 23 sekundmeter och är -17'C ute? Ni förstår var jag försöker komma, va?

UPPDATERING: Jag vill bara göra ett tillägg. Det där med 23 sekundmeter och -17'C var bara siffror tagna ur luften för nu är det plötsligt helt vindstilla, ett stilla snöfall, och nollgradigt här. Till och med Sushi tycker att vädret är helt okej för att vara ute i.

UPPDATERING 2: Och nu blåser det som aldrig förr igen. Nu är Sushi inte lika entusiastisk längre. Han verkar snarare livrädd varje gång det knakar till i stugan. Jag försöker förklara för honom att det inte är nån som försöker döda honom, men han verkar ytterst skeptisk. Det kan inte vara lätt att vara katt och drabbas av paranoia.

Nära-döden-upplevelse

Efter att idag ha utstått två timmar i mina pjäxor klarade jag inte mer, och när jag reste mig upp för att gå ner på nedervåningen och ta av dem upptäckte jag att mina fötter var helt utan känsel. Helt borta. Jag lovar att det var centimeter från att jag skulle tappa balansen och ramla nedför trappan. Frågan är om det är värt det här? Jag funderar allvarligt på att jobba i längdutrustning i vinter istället.

Filmfest

Det är helt okej att den svenska filmbranschen samlas en gång per år för att hylla sig själv i SVT på bästa sändningstid. Visst, fine. Det är också okej att ett gäng mer eller mindre distanslösa och pretentiösa skådisar går upp på scenen och i ena stunden hyllar "konsten" och i andra drar skämt som inte ens skulle passa i ett nummer av Dasstidningen. Hell, jag köper till och med att nån under ett tacktal drar på sig nalleöron och ber hela filmsverige att dra åt helvete. Men, det kommer aldrig nånsin att bli okej, inte under några som helst former, att under en presentation av en Guldbaggevinnare, i direktsändning, inför hela svenska folket, säga "två lax sex" istället för "2006". Aldrig! Hör du det, Gustaf Skarsgård! ALDRIG!

Att-göra-lista

Ja, då var det måndag morgon igen, och som ni vet är det ju en lite speciell vecka som ligger framför mig. Förutom att jag måste försöka insupa så mycket slackeratmosfär jag bara kan innan jag är tillbaka i verkligheten igen så har jag lite mer konkreta projekt att dessutom ta tag i:

• Först och främst måste jag vända på dygnet. Det är absolut inte så att jag sover hela dagarna här uppe, men det är en jäkla skillnad att gå upp klockan sju istället för nio.

• Jag måste även verkligen gå igenom den teoretiska biten av skidpatrullutbildningen en gång till innan jag börjar jobba. Det var ju mer än en månad sen jag kom hem från Åre, och vissa delar av utbildningen har på nåt vis blivit lite mer diffusa.

• Sen har vi ett problem som bokstavligt talat kommer att kräva blod, svett och tårar att övervinna. Mina nya pjäxor. De ska "gås" in. Till alla er som kanske inte använder pjäxor sådär hemskt ofta så kan jag meddela att pjäxorna ni fick dra på er när ni skulle ut på Vallsberget alltid var för stora. Det är dock inget att skämmas för, jag skulle tro att sju av tio skidåkare här i landet har för stora pjäxor. Enkelt förklarat så ska pjäxorna ta förbannat ont att ha på sig den första tiden när de är nya för att sen gå ut och bli helt perfekta. Har man dessutom pjäxor på sig säg fem dagar i veckan under några månaders tid vill fötternas muskler till att typ dö, och då får man mindre fötter och skönare pjäxor. Har man dock som jag både breda och höga fötter är den där första tiden den i särklass mest ångestfyllda under en vintersäsong. Vem är det egentligen som har sagt att det alltid är så skönt och stärkande i fjällen?
  

For the love of the game

Jag har aldrig nånsin varit sådär riktigt passionerad för sport eller för nåt lag, ni vet sådär brinnande intresserad och dyrkande att jag skulle få för mig och tatuera in Peter Forsbergs ansikte på vaden. Visst, är det hockey-VM kollar jag, är det fotbolls-VM kollar jag så mycket jag bara kan, och är det, som i helgen, toppmatcher i Premier League och Serie A så sitter jag bänkad i soffan. Men visar Canal + en bottenmatch mellan West Ham - Sheffield Utd prioriterar jag nog annat, och jag har inte likt Micke Enberg koll på telefonnumren till alla hockeyspelarna i division 5 i norra norrland. Man skulle nog kunna säga att jag har ett ganska normalt intresse och förhållande till sport med andra ord.

Vad vissa dock har svårt att förstå är hur jag kan sitta och kolla på en fotbolls- eller hockeymatch utan att egentligen hålla på nåt lag. Att jag kollar på hockey händer dock inte speciellt ofta, men fotboll. Som idag, när Arsenal tog emot Man Utd och Henke Larsson. Det finns inte en chans att jag skulle missa det, och i och med att Henke Larsson dessutom fick ännu en chans att börja matchen från start så kändes det ännu mer intressant.

Men jag kan inte direkt påstå att jag satt och höll på nåt lag. Så länge Henke var på planen höll jag nog tummarna lite mer för honom och United och det gick ju bra i och med att de ledde när Henke blev utbytt, men efter det var jag mer intresserad av matchen och själv spelet i sig. Att Arsenal däremot klarade av att vända och vinna, inför en fullsatt hemmaarena, var ju skoj, och att Henry nickade in 2-1-målet på övertid var ju helt makalöst. Men någon risk för att jag skulle starta ett upplopp och hamna i värsta huligansammandrabbningen för att fel lag vann är däremot inte så stor. Det kanske dock har mer att göra med var vi bor. Jag tror att antalet huliganer i Abisko är lätträknade.

Den sista vilan

Det slog mig idag att nu börjar det banne mig brännas. Imorgon är det faktiskt bara en vecka kvar till jag börjar jobba. Med andra ord är dryga fyra månader av (välj valfritt alternativ efter livssyn, dagsform, eller politiska åsikter) arbetslöshet/ledighet/hemmamansliv/parasitaktigt utnyttjande av det svenska skyddsnätet snart över. Jag måste dock medge att det känns riktigt bra att ta klivet tillbaka in i arbetslivet igen, speciellt med tanke på att ett helt nytt jobb väntar. Det ska bli jäkligt intressant att se vad jag egentligen har gett mig in på, och även hur jag kommer att fixa det här med att jobba som pistör. Vem vet, jag kanske inte har what it takes?

Min näst sista ångestfria och bekymmerslösa helg har dock varit en ganska lugn och skön historia måste jag säga. Vi påbörjade den med ett besök hemma hos John och Andrea, som är platschefer på Saltoluokta fjällstation, på fredagkvällen, med en helt grym hemlagad chili signerad John och några flaskor vin. På nåt obegripligt vis blev det en rätt sen kväll, så lördagen fick inledas med en sovmorgon och sen en brunch med bland annat amerikanska pannkakor, straight out of Lapporten stormarknad. Det fanns vissa ambitioner innan helgen att hitta på lite mer avancerade uteaktiviteter, men de grusades dock av de dryga -20' som vägrar att släppa taget. Istället blev resten av lördagen, och även dagens aktiviteter, en salig blandning av bland annat städning, iordningställande av den där garderoben ni vet, och ett gäng toppmatcher i premier League och Serie A.

Resten av söndagen kommer med största sannolikhet att inkludera Inter-Fiorentina, Arsenal-Man Utd, Playa Del Sol, I en annan del av Köping, och eventuellt Lazio-Milan. Erica tänkte nog klämma in ett yoga-pass där nånstans också, och vi hoppas väl få plats med en fiskgratäng där också. Det där med mat löser sig ju dock alltid, speciellt nu för tiden. Nu är det ju bara att slänga ihop en macaroni and cheese, till det en Cherry Coke, och till dessert en Jell-O. Ni vet, GI.

Breaking news

Hershey Bars! Cherry Coke! Newman's Own Dressing! Jell-O! Pop-Tarts! Pretzels! Och OREO'S! I Abisko!

Jag är helt knäckt, ett nervvrak. Det här utbudet hittar man ju knappt på Gray's American Food Store i Stockholm. Det här kan mycket väl vara det bästa som har hänt här uppe sen järnvägen byggdes. Nu finns det absolut ingen anledning att nånsin flytta härifrån. Det är inget snack längre - Abisko är, om inte sen tidigare så i alla fall nu, himmelriket på jorden.

Tjuvlyssnat

Hahaha! Kolla här. Ren, oförfalskad humor.

Förarbevis

I måndags började jag en fyra dagar lång utbildning för att fixa ett förarbevis så att jag kan köra skoter i vinter. Ikväll var det dags för de praktiska bitarna och det teoretiska slutprovet.

Om jag får säga som så, jag har aldrig utgett mig för att vara nåt geni, och kan väl knappast påstå att jag är nån Obi-Wan Kenobi när det kommer till skotrar, men jag är ganska så säker på att jag hade klarat slutprovet galant utan att läsa på ett endaste dugg. Så om ni av nån anledning nån gång måste göra en sån här kurs, ta det lugnt. Har ni bara den allra minsta gnutta sunt förnuft med er kan ni nog räkna med att gå därifrån med ett förarbevis i innerfickan.

Den praktiska delen gick ut på att först lära sig hur man spänner fast en skoter på ett släp på säkrast sätt, sen se hur man byter en variatorrem och ett tändstift, och som avslutning köra ett varv runt parkeringen. Visst, ovärderliga kunskaper den dagen man står ute i en snöstorm med en skoter som inte startar, men ännu ett bevis på att det inte direkt krävs att man är raketforskare för att få köra skoter lagligt.

Mitt liv med Google

Jag älskar Google! Google är fasen det bästa som har hänt mänskligheten sen bröd kom skivat. Och nu pratar jag inte bara om Google som den överlägset bästa sökmotorn på internet, utan även om alla andra program och funktioner som de erbjuder.

Först och främst, Gmail. Idag finns det ingen vettig förklaring eller ursäkt för nån relativt flitig mailskrivare att använda nån annan form av mail-program än Gmail. Och jag är ledsen att säga det, men Hotmail, Yahoo, och alla andra former av gratisprogram är idag så långt efter Googles geniala motsvarighet att det är en direkt skam att inte ha bytt än. Säg bara till så skickar jag en inbjudan till er på en gång så slipper ni skämmas mer.

Sen har vi Google Reader. Jag har inte varit in på nån av era bloggar sen gud vet när om det inte varit för att lämna en kommentar. Nej, jag läser alla era nya inlägg, samlade på ett och samma ställe, direkt jag kopplar upp mig utan att ens behöva tänka på att skriva en enda bokstav i adressfältet. För att inte tala om alla nyheter. Lägg bara till alla era favoritsidor och bloggar och ni slipper att surfa runt som tokar varje dag för att inte missa nåt. Hur smidigt som helst.

Jag antar att ingen av er har missat Google Earth, Google Maps, eller Google Video? Om så är fallet, kolla upp dem. Övriga kommentarer är överflödiga.

Sen har vi alla andra program som Google erbjuder som jag inte riktigt är i behov av, men utan tvekan skulle välja i första hand den dag jag behövde dem. Jag pratar om Google Calendar, Google Docs and Spreadsheets, och Google Talk. Kolla in dem också om ni behöver en smidig kalender, ett webbaserat dokumentprogram, och en ny IM-klient.

Och just det ja, givetvis är allt gratis.

Tracks

Jag har alltid varit lite skraj för att jag ska bli sämre på att leta fram ny musik när jag blir äldre. Typ fylla 30 och plötsligt inse att Kaj Kindvall är ens nya musikaliska mentor och att det plötsligt har börja dyka upp olika former av samlingsskivor i musikbiblioteket. Sen är det ju det här med den digitala musikrevolutionen - MySpace, mp3-bloggar, YouTube, Last.fm, etc - som gör att man verkligen måste vara på tårna för att inte missa nåt. Och för att inte tala om faktumet att vi bor 300 miljarder mil från närmaste vettiga klubb eller konsert. Det gör ju inte saken direkt bättre om vi säger som så.

Ett annat problem som jag har stött på är det här med iPod. Plötsligt har man möjligheten att bära omkring på typ 10000 låtar i fickan, och man gör sitt allra bästa för att fylla den där lilla prylen med så mycket nytt man bara orkar och kan. Vad blir resultatet då? Jo, man lyssnar som vanligt i princip på samma artister och album om och om igen fastän man hela tiden fyller på med nytt material, och plötsligt har man så mycket ny musik som man inte lyssnat på att man drar sig för att ens försöka börja nånstans och istället lyssnar man på The New School ännu ett varv.

Men så ibland händer det att man faktiskt tar tag i saker och ting och kickar i gång nåt helt nytt och det visar sig vara världens bästa album ever! Till exempel Lo-Fi-Fnk:s Boylife som jag upptäckte idag. Okej, det är inte världens bästa album ever, men det är lika fin elektropop som The Embassy, Air France, och The Tough Alliance gör. Kolla upp det om ni vill ha nåt att dansa till i vardagsrummet i helgen.

Stoked

Ibland är det läskigt hur snabbt vi människor kan anpassa oss till nya miljöer och situationer. Jag menar, nu har vi ju bott här uppe i Abisko sen i september och för första gången även spenderat en hel mellansäsong här uppe i fjällen. Det går ju inte på långa vägar att jämföra livet här uppe under sommaren, hösten, och vintern, och även om det var lite psykiskt påfrestande att vara här i stugbyn, i princip helt själva, under tiden det var som mest mörkt och trist så vande man ju sig ändå på nåt vis.

Nu har det ju sakta börjat bli ljusare, snön har börjat lägga sig i rejäla mängder, och vintersäsongen är snart här. Hade det här varit i fjol hade jag ju mest troligt varit i Stockholm vid den här tiden och varit sjukt peppad vid det här laget och knappt kunnat vänta på att få de där första skiddagarna. Nu har vi ju dock varit här hela hösten och sakta men säkert kunnat ta del av den i antågande vintern i allt större doser istället för att ha gått runt i en grå, smutsig storstad som blir lamslagen varje gång snön faller.

För min del har detta faktiskt resulterat i att jag inte riktigt har hittat det där riktiga suget än efter ännu en vintersäsong. Jag har inte slukat varenda skid- eller snowboardfilm jag har kommit över, inte kollat snörapporter eller webkameror med jämna mellanrum, helt enkelt inte känt den där längtan efter ännu en vinter här uppe i fjällen. Inte förrän nu. Nu börjar det dyka upp allt mer folk här i byarna, det börjar bli tillräckligt med snö på fjällen för att man ska kunna åka, och det börjar helt enkelt kännas att vintern faktiskt är här nu. Med ett helt nytt jobb liggande framför mig känner jag plötsligt att det ska bli ruskigt kul att den här säsongen snart är i gång.

Årets snyggaste filmaffisch?

Existentialism

I morse när jag, nyvaken och akut koffeinberoende, stod i köket och preppade kaffebryggaren, tittade jag ut genom köksfönstret och beskådade den i många fall uttjatade men ändå så majestätiska Lapporten som fullständigt badade i ett röd-rosa-lila sken från den i bakgrunden skinande solen. Det var verkligen ett äkta Kodak moment, och jag tog faktiskt några bilder för att lägga upp här, men precis som vanligt gjorde de inte verkligheten rättvisa så jag deletade dem. Det var i alla fall ett av de där tillfällena då det slog mig var vi egentligen bor, och under vilka förhållanden. Kalla det morgontrött naturromantik, men fint var det i alla fall.

I skrivande stund sitter jag på Folkets hus i Kiruna. Jag var tvungen att åka in idag för att påbörja en fyra dagar lång utbildning för förarbevis för skoter. Det kan ju vara bra att ha nu när jag börjar jobba i skidpatrullen. Hur som helst, för att fördriva lite tid innan utbildningen börjar gick jag till Folkets hus, och på vägen dit från järnvägsstationen slog det mig ännu en gång var tusan vi egentligen har hamnat. Där närmaste stad är Kiruna, en stad från vilken man kan se Kebnekaise, en stad som enbart existerar på grund av en gruva, en stad som man ska flytta på grund av samma gruva. Galet.

Jaja, den här sortens inlägg får bli en engångsföreteelse här på bloggen. Börjar jag svamla på om sånt här fler gånger får ni hemskt gärna säga till. Jag har ju faktiskt en viss integritet och cred att tänka på.

Nu ska jag gå och kolla på hudvårdsprodukter.

Den 14 januari

Ja, vad säger man efter en matberedare i present, ett hederligt gammalt bullbak under eftermiddagen, och som avslutning på dagen en trerätters middag tillsammans med Erica och min käre far, bestående av en krämig ripsoppa till förrätt, smörstekt rödingfilé med mandelpotatispuré smaksatt med dill och en citronhollandaisesås till varmrätt, och mandel- och Daim-tårta till dessert? Att bli gammal är inte så illa i alla fall.

Grannsämja

Med en överhängande risk för att förstöra resten av Soffans helg så måste jag erkänna att vi inte kom oss för att ta tag i den där garderoben igår kväll. Det innebar tyvärr också att det inte blev nåt av plåtandet av stugan. Jag är hemskt ledsen, Sofia, du får bita ihop några dagar till, men jag lovar att det kommer att dyka upp bilder här så småningom. Gårdagskvällen började dock som planerat - Erica slängde ihop en schysst linsgryta till middag, till det blev det några glas Roodeberg, och sen... Tja, sen blev det liksom inte så mycket mer gjort. Vi fastnade i soffan framför The Devil Wears Prada istället. Som det kan bli.


Lördagen började med att våra av-och-till-grannar, älgarna, kom på besök. De har hängt här i stugbyn de senaste dagarna, men idag bestämde de sig för hälsa på oss och samtidigt passa på att käka lite på träden precis framför stugan. Sushi tog det säkra före det osäkra och kollade in 81:an och hennes kalv på ett säkert avstånd genom fönstret. Vi hade planerat att gå ut en sväng och ta en promenad ner till träsket, men vi fick skjuta på det lite grann för att inte störa våra gäster mitt i deras frukost. Till slut bestämde de sig dock för att kolla in vad stugbyn hade att erbjuda i matväg lite längre bort så då passade vi på att smita ut. Man vill ju inte gärna stöta sig med grannarna.

Äntligen helg

Då var julen officiellt över här hemma i vår stuga. Granen utslängd, med barr över hela stugan och över hela Sushi som resultat, och de två julstjärnorna nedtagna från fönstren. Mer jul än så hade vi inte. Inga tomtar, inga grisar, och inga epilepsiframkallande julslingor som dekoration runt stugan. Väldigt enkelt och stramt, nordisk minimalism-style. Den svenska fjällvärldens innevånare är ju kända för sin känsla för stil och design, så vi kan ju inte bara flytta hit och vara sämre.

Så med andra ord ska vi ikväll fortsätta med att försöka få vår stuga värdig ett Residence-omslag, och ta tag i en garderob, full med prylar av alla de slag, som är i desperat behov av en väl genomtänkt organisation. Som ni märker vet vi nog allt hur man roar sig en fredagkväll även här uppe i norraste norr, så ni behöver inte oroa er och tänka på oss när ni beställer in ännu en shotbricka sent ikväll. Vi kan leva la dolce vita även här. En vällagad middag, några glas Roodeberg, och en stökig garderob to top it all of with. Och vem vet, ikväll kanske vi äntligen lyckas få fram digitalkameran ur garderoben och får upp några bilder på vår stuga här på bloggen lite senare.

Telefoni

Är ni medvetna vilken revolution det här egentligen är?

En bekännelse

Soffan skrev tidigare idag om sin nyfunna kärlek till det, tillsammans med Allsång på Skansen och köttbullar, kanske mest folkhemssvenska vi har, Apoteket. Då slog det mig att jag har undanhållit er en ganska mörk och allvarlig del av mitt liv här uppe i fjällvärlden.

Erica var länge på mig att jag skulle skaffa nån form av hudvårdsprodukt, typ nån form av återfuktande kräm, eller nåt. Jag var lika länge skeptisk, eftersom jag inte ansåg mig behöva nån. Jag menar, varför försöka förbättra det som redan är perfekt? Nä, skämt åsido, jag var inte helt övertygad, men till slut provade jag i alla fall en rengöringsgel och en återfuktande gel från L'Oréal, och de kändes riktigt bra. Men, ni som nu känner mig, vet kanske vid det här laget att jag är en obotlig sucker för alla former av högkvalitativa produkter. Vissa kallar det här fenomenet "märkesbög" eller under andra former "prylbög", men som den väluppfostrade och politiskt korrekta pojke som jag är väljer jag hellre att kalla det... Tja, "kvalitetsmedveten" kan vi väl säga.

I alla fall, vad jag försöker komma till är att idag är jag totalt hooked och har givetvis halkat in i ett ganska allvarligt missbruk av Biotherm Homme-produkter av alla de slag. Aquafitness Shower Gel, Cleansing Gel, Facial Exfoliator, Aquapower Gel, you name it. Kalla det snedvridet skönhetsideal, kalla det metrosexualitet, kalla det en motreaktion på de stereotypa norrländska manliga idealen, kalla det vad ni vill, fast är jag i alla fall. Och Apotekets utbud är inte längre att tänka på. Kan nån vara snäll och förklara hur det kunde bli så här? Hur kunde det gå så långt? Och har nån av er nåt nummer eller nån annan kontaktinformation till Anonyma Hudvårdsmissbrukare kan ni väl höra av er?

Som bortblåst

Jag antar att det blåser lika mycket hos er, where ever ni nu kan tänkas hålla hus, men här blåser det idag nå kopiöst. Och stormen är dessutom lite smått snöblandad så det är verkligen en riktig höjdare att gå ut idag. Fråga Sushi.

Erica släppte ut honom i morse när hon klev upp, och när jag strax innan nio klev upp och gick ner och öppnade ytterdörren för att kolla om han satt ute på verandan, vilket han gör när han vill komma in, bokstavligen skrek han ut sin lycka och sprang allt vad hans små ben bar honom rakt in i stugan. Till matskålen.

Alltså, jag ska väl inte direkt komma och påstå att jag har ett speciellt komplicerat liv under hösten och mellansäsongen. Kortfattat kan man väl säga att jag då fungerar som nån sorts vardagslivsassistent till Erica. Eller, man kanske ska kalla det hemmaman. I alla fall, det har dock slagit mig x antal gånger hur jäkla grymt det måste vara att vara katt. Ta det lugnt, äta lite, ligga i fönstret ovanför ett varmt och skönt element och kolla vad fasen som pågår ute, klösa lite på nån möbel, gå och lägga sig i en säng som för oss skulle vara nånstans kring 2,5 x 5 meter, äta lite mer, och om det passar och vädret är okej, gå ut en sväng och gå på toaletten. Jag menar, va? Erkänn att ni också skulle vilja byta bort era 40-timmars arbetsveckor, och istället ha semester jämt och bara göra det som är kul. Eh... Ja, leva mitt och Sushis liv med andra ord...

För lite bilder

Det slog mig idag att jag har lagt upp alldeles för lite bilder här på sistone, så det får vi ju allt göra nåt åt. Till exempel lite schyssta exteriörer och interiörer från stugan kanske? Här har ni en rykande färsk bild så länge i alla fall, tagen idag på eftermiddagen när jag skulle kolla hur min digitalkamera funkar egentligen. Jag har ju bara haft den i ett halvår så det är väl på sin plats att man kollar upp vad alla ikoner och menyer egentligen fyller för funktion. Whatever, håll till godo.

Lapporten och Abisko vetenskapliga station

Tillbaka i norr

Nu är allt som vanligt igen. Det är måndag morgon, och jag sitter här hemma i Abisko med en kopp kaffe i storlek XL och surfar runt och läser lite nyheter. Ute är det vitt och kallt som det ska vara vid den här tidpunkten på året, inte en grön gräsmatta eller en regndroppe så långt ögat når. Sushi har i princip inte varit ute sen vi kom tillbaka från Norrfjärden, och om det beror på kylan eller på att han är utbränd efter den traumatiska bilresan hit vette tusan. Han gör då typ inte annat än sover i alla fall.

Hur som helst, vi lämnade ju Piteå bakom oss i fredags morse och brände upp till IKEA för att införskaffa lite mer eller mindre nödvändiga prylar till vår lilla fjällstuga, och dessutom lade vi in ett besök till Finland när vi ändå var i närheten och shoppade lite sprit. Jag och Sushi vågade dock inte följa med över gränsen på grund av risken att Sushi skulle kunna förvandla hela Finland till ett rabiesinfekterat inferno, eller bara att han skulle hamna i problem med den finska tullmyndigheten. Han är ju känd för att ha en tendens att kunna göra det. Nä, vi tog det säkra före det osäkra och hängde på busstationen i Haparanda istället medan Erica fick sköta utlandsresan. Vid halv elva-snåret, dryga tolv timmar efter take off, parkerade vi Land Rovern utanför stugan. Ni kan ju själva tänka er hur kul Sushi tyckte att bilresan var. Eller, om vi säger så här, den var så pass tråkig att han lätt kunde tänka sig att spendera ett trettiotal mil i både mitt och Ericas knä, sovandes i Ericas jacka.

På lördagen hade vi bjudit in lite folk från Björkis på nån enklare form av trettondagsfest. Inget fancy sådär, utan mer lite trevligt folk, några drinkar, och bra musik. Erica tog det rätt lugnt då hon skulle jobba några timmar på söndagsmorgonen, och det var väl min tanke från början också, men på nåt obegripligt sätt var en hel flaska gin plötsligt slut och det var söndag morgon och huvudvärk och ett akut cola-begär och en heldag i soffan och... ja, ni förstår säkert själva.

Nu är det dock en ny vecka med innebandy, fackmöte, de sista körlektionerna, och nån födelsedag inplanerade. Jag återkommer med detaljerna.

Är det bara jag...

...som tycker att sånt här är jäkligt kul?

070101

Jaha, då var det 2007 då, vilket känns... tja, ungefär som 2006. Än så länge i alla fall. Vem vet vad som kommer att hända en bit längre fram? Hur som helst, just nu känns det dock som om det nya året har börjat rätt bra - en rejäl sovmorgon, inga bakfylletendenser efter gårdagen what so ever, en sen frukost följd av en matinévisning av Marie Antoinette på MacBooken i soffan, lite halvengagerat NY-resetips-surfande, och snart en med all säkerhet trevlig middag med familjen Carlsson. Mycket mer krävs det inte för min del för att jag ska känna att 2007 känns rätt lovande så här långt.