Arbetsuppgifter

Är det fel att under arbetstid med jämna mellanrum komma på sig själv att faktiskt åka omkring och önska att nån av våra gäster ska göra sig illa så att vi får åka iväg på ett skadeanrop? Jag menar, vi i skidpatrullen har ju våra rutiner och uppgifter som vi måste göra varje dag, men man ska väl inte sticka under stol med att vårt jobb kan vara rätt fritt ibland, och med lite tur kan det även innehålla en hel del skidåkning.

Men hur man än vrider och vänder på det så är ju ändå skadorna och omhändertagandet av människor själva kicken med det här arbetet. Givetvis vill jag ju inte att folk ska skada sig allvarligt bara för att jag ska få lite roliga arbetsuppgifter, men nån arm eller nåt ben kan de väl bryta med jämna mellanrum? Är det för mycket begärt?

Ännu ett bevis

Idag var det ännu en stackare som gjorde sig illa. Och jajjemen, anropet kom precis när jag hade satt mig ner för att äta lunch.

Lunchavbrott

Kan nån förklara för mig varför folk ska till att skada sig precis vid lunchtid? Är det för att de börjar bli hungriga, har dåligt med energi, och därmed enklare skadar sig när de faller? Kan det vara så att deras desperata tankar på mat överskuggar allt annat, bland annat vett och sans, och därmed får dem att ta tvivelaktiga beslut som i slutändan blir rätt så ödesdigra? Eller är det helt enkelt ännu ett tecken på att lagen om alltings jävlighet faktiskt existerar i allra högsta grad, och inte bör ignoreras eller ifrågasättas.

Hur som helst, idag när vår lunch nästan var oss inom räckhåll kom ett anrop om ett misstänkt benbrott på en av transportsträckorna mellan liftarna. Precis som det förra benbrottet som vi tog hand om var det hela väldigt odramatisk, och omhändertagandet gick, no pun intended, smärtfritt. Men precis som förra gången fick ett gäng stackars liftvärdar sitta och vänta på sin lunch som ganska snabbt prioriterades bort, och vi i patrullen fick en kall lunch först kring tresnåret. Nä, jag vet, det är absolut inte det minsta synd om oss, men jag måste säga att fastän jag saknar vetenskapliga bevis tycker jag att det här lunchtidsskadefenomenet är rätt intressant. Risken finns ju att vi får studera detta unikum närmare den kommande veckan då 300 miljarder sportlovsfirande stockholmare idag anlände med tåg och flyg från alla möjliga håll. Och med en alldeles nybyggd funpark på anläggningen kanske nästa lunchavbrott är en lågoddsare väntandes precis runt hörnet.

Wii

Gårdagens planer för en heldag med caffè latte och kulturell uppdatering hemma i soffan grusades vid lunchtid då jag fick nys om ett paket som låg och väntade på mig i butiken inne i Abisko. Ett paket vars innehåll jag förväntade mig att få den 8 december, och som jag nu, drygt två månader senare, efter mycket terapijobb lyckats lämna bakom mig och nästan förtränga.

Men igår kom den alltså - mitt Wii! Och den är precis allt det jag hoppats på - liten, stilren, och fullt värdig en plats i iPod-generationens designerinredda vardagsrum. Efter lite tekniska omstruktureringar och installationer bakom tv-bänken var det bara att röja bort allt onödigt så som soffbord och fåtöljer framför tv:n och bereda plats för bland annat en tennisplan, en baseballarena, och en niohåls golfbana.

Några timmar senare, lite lätt andfådd och svettig, kunde jag konstatera att jag är fasen så mycket vassare på bowling i digital form än i verkligheten, och att alla de sommardagar som jag har spenderat ute på golfbanan på Nötön inte direkt lämnade några avtryck efter nio hål på Nintendos bana. Men jag kan dock lova att när ni kommer och hälsar på så ska vi nog kunna fördriva några timmar tillsammans framför tv:n. Det är nämligen inget snack om saken att Nintendos senaste skapelse är gjord för att vuxna människor ska få freaka ur tillsammans på vardagsrumsmattan en lördagkväll med varsin handkontroll och öl i händerna.

(Och om ni inte har den blekaste aning om vad jag pratar om kan ni kolla här).

Min arbetsplats

Äntligen helg igen

Måndag morgon igen. Risken finns väl att många av er har angst inför ännu en ny arbetsvecka, och om så är fallet lider jag verkligen med er. Själv måste jag dock erkänna att jag verkligen njuter då jag har "lördag" idag. Vi säsongare här uppe har ju lite weird veckorytm, vilket jag skrev om här.

Erica kom tillbaka igår efter en vecka på resande fot där hon faktiskt lyckats med bedriften att pricka in vistelser i Stockholm och Lund, men även i både Danmark och Norge. Ni vet, är man påläggskalv inom STF är det mycket konferenser och nätverkande. Idag är hon dock tillbaka på turiststationen så nu är det bara jag och Sushi hemma, precis som back in the day. Han ligger i skrivande stund förmodligen uppe på sin nya favoritspot, ovanpå mina underkläder i min garderob, medan jag sitter framför datorn med en latte, storlek supersize. Min kära espressomaskin har efter några månader i en kartong hemma hos min gode vän Andreas i Stockholm äntligen hittat upp till norrland igen, och jag tror att jag talar för alla här i hushållet när jag säger att det är en återkomst som är väldigt efterlängtad. Faktiskt nästan till samma grad som när Sandwich Pepparkaka dyker upp lagom till jul varje år.

Utanför den IT-, teknik-, och koffeinindränkta miljö som jag sitter i är det ännu en makalöst vacker vinterdag med strålande sol - och 300 miljarder grader kallt. De senaste veckorna har det över lag faktiskt varit riktigt kallt här uppe, och efter att mer eller mindre frivilligt ha spenderat ett flertal av dessa ute på fjället kände jag idag för en heldag inomhus med allt vad det kan innebära - ny musik, olästa tidningar, rykande färska tv-avsnitt, och den redan nämnda latten som en oumbärlig sidekick.

Checking in

Jaja, jag vet, jag är en dålig människa. En trött och slö människa som nu för tiden kommer hem från jobbet och har fruktansvärt svårt att ta mig tid att sätta mig ner och blogga. Damn, det känns som om jag har svårt att ta mig för det mesta. Jag vill väl inte direkt påstå att jag sliter som nån stackars sweatshopslav hela dagarna, men det är klart att det tar på mer att jobba ute på fjället hela dagarna än i en restaurang. Och den där friska luften spelar ju säkert en viss roll också. Tacka vet jag en sunkig inrökt bar, eller en stressig stimmig restaurang.

Idag fick vi tyvärr rycka ut på den oundvikliga första skadan för säsongen, och den var, för alla inblandade, tack och lov väldigt odramatisk. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har funderat på vad jag skulle få för typ av första skada, och visst har det cirkulerat komplicerade lårbensbrott och massiva hjärtinfarkter i de funderingarna. Nu blev det dock inte så, och jag kan väl inte direkt påstå att jag är besviken. Eller, kanske lite.

It's a hard knock life

Jodå, jag är still around, men dock inte så pratsam. Det här med att hålla på och svamla ute på fjället hela dagarna tar fasen på alltså, och när man dessutom tror att man orkar med att vara ute på galej halva nätterna så börjar vi prata kollaps. Men det ska nog gå. På onsdag är jag ledig så då ska jag uppdatera er om vad som egentligen försiggår här uppe, men ett litet smakprov kan ni få:

JAG HAR, TRO DET ELLER EJ, FIXAT ETT KÖRKORT!

Gemenskap

Till alla er som inte har jobbat säsong nån gång kan jag berätta att det alltid är lika spännande de första dagarna av säsongen och se vad det är för nya typer som ska jobba omkring en under de kommande månaderna. Efter snart tio säsonger här uppe måste jag dock erkänna att jag blivit lite lätt socialt avtrubbad. Jag menar, vi har ju våra vänner och vår bekantskapskrets här uppe nu, och när det då väller in 60-70 nya förstasäsongare tycker jag nu för tiden att det blir svårare och svårare att lägga ner tid på att lära känna dem. Men det är alltid lika kul att se vad det är för folk som har hittat hit.

Igår kväll var hotellbaren öppen för all personal, vilket brukar vara ett ypperligt tillfälle att bilda sig mer eller mindre fördomsfulla åsikter om en massa människor som man inte ens vet namnet på. Än mindre var de kommer ifrån, hur gamla de är, eller vad de ska jobba med. Man kan helt enkelt luta sig tillbaka med en drink, och utan några som helst grunder döma folk på förhand för resten av säsongen. Eller så kommer man sig inte ens för det, utan man hamnar istället på samma gamla plats framför baren, med samma gamla folk runt omkring sig, och med samma gamla GT i handen. Och bredvid står en nyanländ och peppad 21 år gammal snowboardåkare och tänker "vad är det där för gammal övervintrad dryg jävel som tror att han är nåt", och dissar en inför alla sina polare som han delar boende med.

Och så är ännu en vintersäsong i gång.

Arbetsbördor

Okej, det är bara att konstatera att jag är en gammal och trött människa. Jag har jobbat heltid nu i fyra dagar, och som ni säkert har märkt har jag inte ens orkat blogga efter jobbet. Det kanske blir bättre ju längre säsongen går, men risken finns ju att det bara är att kapitulera inför tidens obarmhärtiga tand och konstatera att man inte är 20 längre. Och det är inte speciellt svårt när man har nya kollegor som är 19 år gamla...