I veckan avgjordes alltså den 16:e upplagan av Scandinavian Big Mountain Championchips, eller NM som de flesta av oss kallar tävlingen, i Riksgränsen. För alla er som aldrig varit där kan man väl säga att det är säsongens sista svenska tävling, och därmed en sorts säsongsavslutning för den klubb med skid- och snowboardåkare som har inbördes beundran som sin främsta agenda. Många av de mest namnkunniga svenska och utländska åkarna är på plats, samt media i alla dess former, och givetvis också en hord av wannabes och hangarounds. Ett visst energidrycksmärke brukar också synas till.
Allt som oftast körs tävlingen på ett fjäll som heter Norddals, och här ovanför ser ni en linje som i folkmun kallas för Ravinen. Här gäller det alltså för deltagarna att ta sig ner för galnast möjliga linje, så fort och aggressivt och snyggt och kontrollerat som möjligt. På vägen bör ett gäng håriga dropp hinnas med, och gärna även lite sköna tricks. Fixar man allt det där får man höga poäng av domarna och så vinner man och får sjukt mycket cred i skidsverige. Man får säkert ligga också.
Nedanför berget står eller sitter då såna som Johan, Erica, Palle, och jag själv, och kollar på. Allt som oftast är det relativt dåligt väder och kallt, fastän tävlingen alltid körs i mitten på maj, men nu är det ju faktiskt Riksgränsen vi pratar om. På plats nere bland åkarna, domarna, och publiken är inbördes-beundran-syndromet större än nån annan stans, eventuellt med undantag för avslutningsfesten, och här gäller det för alla up-and-coming att synas/fotas/filmas med rätt människor, vid rätt tillfälle, och - viktigast av allt - i rätt kläder. I år kunde man enkelt konstatera att säsongens hetaste skit var kläder i klara färger, och då helst av märket Norrøna. Nästa år kommer det garanterat att vara pastell, i alla fall om man får tro Erica som baserar sin teori på årets vinnare Henrik Windstedt, och hans val av kläder.
Erica gjorde verkligen sitt yttersta för att fånga så mycket som möjligt av solen som knappt visade sig, men fastän hon var uppenbart besviken över vädret lyckades hon i alla fall av att lägga sig till med ett leende framför kameran. Om ni nån gång bestämmer er för att besöka Riksgränsen under NM bör ni tänka på att ta med ett sittunderlag, riktigt varma kläder, gott fika, och viktigast av allt...
...goggles med spegelglas, helst av märket Oakley. Det spelar ingen roll om dimman och flatljuset ligger så tät så att ni inte ser varann där ni sitter på ert sittunderlag, eller att det är sån snöstorm att ni måste gräva en bivack för att överleva - på NM har man alltid goggles med spegelglas! Så är det bara, okej?
Som sig bör avslutas det hela med en mytomspunnen bankett för åkarna som enligt legenden ska vara något utöver det vanliga, men som enligt dem som varit där inte är nåt särskilt. Halvcrappy buffémat, mycket fylla, och allmän grisfestvibb. När banketten är över beger sig de flesta till Grönan, Riksgränsens bar. Där väntar alla vanliga, dödliga människor på att få chansen att frottera sig med den svenska skid- och snowboardeliten, och ruinera sig på överprissatta drinkar vid den överfulla bardisken. Erica gjorde sitt bästa för att snärja nån professionell Åre-baserad skidåkare, men fick nöja sig med Björkis sportshopschef, Johan.
That's it! Så går NM till, år efter år, enligt samma visa. Därmed lovar jag dig, Maria, att du inte missade nåt du inte sett förut. Det skulle väl vara Sara Orrensjö i bara bh och trosor i Branten då, men tyvärr har jag inte det på bild. Freeride har det dock säkert.
