Sen sist...

...har jag suttit och jublat för mig själv i soffan till de båda nystartade säsongerna av Entourage och The Sopranos. Jag funderar för tillfället på fullaste allvar på om vi inte skulle ta och boka om vårat hotell i NY till ett med cable. Jag har också blivit totalt knockad av det här inlägget på Weird Science, vilket ännu en gång fick mig att börja fundera på när nån annan i svensk media ska öppna ögonen och se på tv på samma sätt som Kjell Häglund och typ alla tv-kritiker på andra sidan Atlanten...

...har jag varit iväg på en två dagar och drygt 10 mil lång skoter- och pimpeltur där jag spenderade större delen av tiden fullt påklädd i en sovsäck i en lavvo, lätt bakfull, utan att ens fundera över att packa upp mina pimpelprylar...

...har jag sett en explosion nere på isen på Torne träsk i samband med inspelningen av den kommande filmen Babylon A.D. som för närvarande spelas in här i området. Exakt vad som försiggick var svårt att säga, förutom att det var ett gäng skotrar involverade. Någonting säger mig dock i och med explosionen och det faktum att Vin Diesel är med i filmen att vi kanske inte ska förvänta oss ett litet intimt psykologiskt kammarspel...

...har jag tillsammans med mina kollegor hjälpt en kvinna med brutet underben ur en helikopter in till Björklidens läkarrum. När vi skulle fixera kvinnans ben för att kunna få henne på en bår undrade hon något chockad, citat "vad håller ni egentligen på med? Jag ska fan spöa er allihop!" Efter lite morfin löste sig dock det hela riktigt bra...

...har jag kittat upp mig med nya skidkläder från Norrøna. Jättebra, nu när säsongen snart är slut... Men allvarligt, det är bra lustigt hur man kan resonera som så att när man springer över ett riktigt klipp, som i det här fallet när kläderna var nedsatta med ungefär halva priset, så är det typ en förlust att inte köpa dem. Ungefär som att jag skulle förlora dubbelt så mycket på att inte köpa dem. Eller nåt. Whatever, jag är jäkligt nöjd. Nu är det bara att säga till om ni är i behov av ett ett år gammalt ställ i storlek L, eller så är det bara att hålla utkik på Blocket inom en snar framtid.

Mot storstan

Nu är allt äntligen bokat, betalt, och bekräftat. Den 24 maj lämnar vi Sveriges lappländska fjäll i en veckas tid för en semester i världsmetropolen New York. Just nu känns det fortfarande lite smått overkligt, men att döma av bokningsbekräftelserna som har landat i inboxen är det tydligen på riktigt.

New York alltså. I sju dagar. Det kommer ju aldrig att gå att klämma in allt på så kort tid. Sova och sånt tjafs är ju bara att glömma. Nyckeln tror jag är en vattentät planering, och en backup-plan utifall att nåt skulle gå åt skogen. Som tur är har jag ju en sambo som stavar sitt mellannamn just "planering" så jag är inte speciellt orolig. Sen tror jag att det bara är att inse redan nu att vi inte kommer att hinna med ens hälften av allt man vill se och göra. Det är nog lika bra att ställa sig in på det från början så slipper man all angst sen.

Jaja, nu ska jag inte vara sådär norrländskt skeptisk. Nu ska jag helt enkelt glädjas och se fram emot en resa som jag gått och väntat på länge, länge. Det ska ärligt talat bli helt sjukt jävla kul.

Början till slutet

En stor klyscha

En av de största nackdelarna med att jobba ute på fjället är de dagar då vädret är som sämst och man ändå måste vara ute i systemet. Det är kallt och blött och man fryser om fötterna och benen värker och liftarna stannar till höger och vänster och folk gör sig illa och man är trött och livet är över lag ett enda stort helvete.

Efter en dryg vecka av snöfall och stormvindar kommer så en dag som denna, då himlen plötsligt är blå, vindmätaren knappt rör sig, och termometern stannar endast några få streck under noll. Och det är helt magiskt mycket snö. Som ett mirakel är pjäxorna plötsligt inte lika trånga, benen värker inte lika mycket längre, och livet känns ännu en gång helt okej. Det är bra underligt hur lite skidåkning kan få en att plötsligt uppskatta saker och ting på ett helt annat sätt igen, och till och med få en att inse att såna här dagar faktiskt är få förunnade.

Jag vet, det är så sentimentalt och smetigt att jag bara vill spy, men det allra värsta är ändå att det är sant.

Och just det ja...

...Glad påsk!

Bal och blåst

Jaha, barn, då var det dags att setta some things straight. Efter nästan två veckors tystnad här i havskogen tänkte jag nu lätta mitt hjärta. Som jag redan nämnt har det över lag inte hänt sådär jättemycket här uppe, men på senaste tiden har även vi som lever i exil här uppe varit med om en hel del.

Förra helgen var det dags för Erica att även på papper få en bekräftelse på att hennes studiedagar nu är över. Det var nämligen diplomering i Blå hallen i Stockholms stadshus med bal och hela kitet. För mig var det premiär i balsammanhang, men jag tror att jag klarade av det hela rätt bra. Tyvärr har jag ingen bild på mig själv, men om ni blundar och gör ert bästa kanske ni kan projicera en bild av mig iklädd frack och rätt ordentlig gogglesbränna. Jag vet, rätt freaky. Erica i all sin glans fastnade dock på bilden här nere.


Under tiden vi var nere i Stockholm och njöt av det fina vädret började vädret här uppe att bete sig lite underligt. När vi åkte hade vi under en längre tid haft jättefint väder här uppe med strålande sol och plusgrader, vilket som ni säkert förstår hade påverkat snökvalitén och mängden till det sämre. Och när regnet började falla trodde vi nog alla att den här säsongen var rätt körd i botten. Men under tiden vi var borta började det snöa. Och blåsa. Och snöa. Och blåsa.

Och där är vi idag. I skrivande stund blåser det som satan ute, snön yr, och inte en lift så långt ögat når är i drift. Men jag kan av egen erfarenhet lova att skidåkningen här uppe för närvarande är bättre än under hela säsongen. Det har kommit löjligt mycket snö, och av att döma av väderprognoserna verkar det ju som om det ska komma lite till. Det här vädret som är över oss har ju dock lett till att många av våra påskfirande gäster till stor del hittills har fått fira sina påsklov inomhus, vilket givetvis inte är riktigt vad de hade planerat. Så när vinden igår lugnade sig och molnen sprack upp var folk bokstavligt talat som galna. Jag gjorde mitt allra yttersta för att försöka övertala mig själv att jag inte betedde mig likadant förra året då jag själv inte jobbade i patrullen, men jag kan väl inte påstå att jag direkt lyckades övertyga mig.