Den är här

Power to the people

Plötsligt har en hel arbetsvecka rasslat iväg sen jag sist skrev ett inlägg här på bloggen. Det är bra lustigt hur fort tiden går när man har roligt... Eller nåt.

Hur som helst, veckans hittills största händelse var onsdagens middagsbjudning hemma hos familjen Wää Carlsson Matsson. På aftonens sanslöst genomtänkta och kulinariskt fulländade meny ståtade surströmming. Våra gäster hade helt olika approach till det faktum att det vid middagsbordet faktiskt skulle serveras jäst fisk. Min syster var jäkligt taggad inför middagen, och för att inte tala om Malin som var peppad som få då hon, i alla fall i vuxen ålder, aldrig tidigare hade ätit denna lika ökända som mytomspunna rätt. Magnus valde istället på ett väldigt belevat och väluppfostrat sätt att tacka nej till maten som serverades och samtidigt idiotförklara oss andra.

Som sig bör serverades även en och annan öl och snaps under middagen, som faktiskt skulle kunna kallas för en lite mer kultiverad form av förfest. Det var nämligen som så att senare på kvällen spelade ortens lokala trubadur och livs levande legend, Pekka Power (ett fullständigt briljant artistnamn om ni frågar mig, nästan i samma klass som The Kristet Utseende och Totalt Jävla Mörker), sin "avskedsspelning" inne på turiststationen eftersom han och hans familj nu flyttar ner till Luleå. På plats fanns personal från Abisko, Björkliden, och Riksgränsen, men även lite annat löst folk. Turiststationens gäster sken dock med sin frånvaro, vilket kanske var lika bra. Såna där tillställningar har ju en tendens att bli en aning interna, och framför allt blöta. Den här kvällen visade sig inte vara nåt undantag, och enligt rykten spelade Pekka fortfarande vid halv fem-snåret, men då på en efterfest. Skötsamma som vi alla är hade vi dock vid det laget för länge sen gått hem, druckit ett glas vatten, borstat tänderna, och gått och lagt oss.

Ett lyckat recept

Egentligen är ju receptet för ett lyckat midsommarfirande inte speciellt komplicerat. Med lite sill, kokt potatis, och några snapsar kommer man en bra bit på vägen, och om solen sen skiner, tja, då är man ju i princip hemma. Svårare än så är det inte. Med detta sagt vill jag ju dock inte på något vis nedvärdera värdparet Ahlmark/Nyström och deras exemplariska setup inför fredagens firande ute på Trundön.

Nubbesalladen var kort sagt grym, snapsutbudet digert, och antalet verandor så pass stort att vi kunde följa den strålande solen var än den befann sig. Lägg till detta lite grillat, lite tårta, lite bastubad, och som pricken över i:et ett midnattsdopp i den helt magiska soluppgången, och årets midsommarafton går inte att summera som något annat än perfekt.

Resten av helgen har egentligen fortsatt i samma avslappnade och sköna spår. Lite mer sill, ett relativt stort antal lästa deckarsidor, en hel del fikande, och så pass bra väder att till och med vi bittra norrlänningar inte kan hitta nåt att klaga på. Det skulle väl i så fall vara att det starka solskenet blänker lite väl mycket i Macens skärm då jag i skrivande stund sitter ute på familjen Carlssons altan. En dag som denna kan dock till med jag stå ut med detta.

Presidentval

Hade jag fått rösta hade jag lätt röstat på Hillary. Varför? Enbart på grund av hennes nya reklamfilm, en jäkligt corny men ändå rätt skön Sopranos-spoof.

Pers mat

Är det bara jag, eller känner ni också igen känslan när man verkligen vill förmedla någonting i en text, och i huvudet är texten klockren men i digital form förlorar den all udd whatsoever? Det händer mig nämligen rätt ofta, och det är svinjobbigt när man inte kan sätta fingret på vad det egentligen är man vill ha sagt, eller hur man egentligen ska formulera det.

Som tur är finns det ju människor som är betydligt bättre än en själv på att uttrycka sig, och här på internet är det ju väldigt tacksamt att både stjäla och länka. I det här fallet tänkte jag göra det sistnämnda, nämligen länka hit, till ytterligare en briljant iakttagelse från boysen på Weird Science. Jag trodde nämligen att det bara var jag och min kollega Magnus som fann njutning i att se Per Morberg värsta psychovibbar hemma i sitt kök. Kjell Häglunds text sa verkligen precis allt som jag har tänkt men inte kunnat formulera när jag har suttit framför tv:n och kollat Vad blir det för mat?. Till alla er som missat detta lika delar märkvärdiga som underbara program kan jag nämna att det helt enkelt är Rederiet-Viggo som goes bananas hemma i köket - svetten rinner, grädden flödar, och han skalar potatis med högtryckstvätten. Obetalbart.

UPPDATERING: Även DN:s Karolina Ramqvist är inne på det här med galna, testosteronstinna män och matlagning. Kolla här.

Trevlig midsommar!

Väderbiten

Igår pratade jag i telefon med min far som bor i Björkliden, 100 meter från byns stationshus. Under samtalet såg han inte stationen på grund av all snö som vräkte ner. Några timmar senare när vi kollade ut genom köksfönstret låg det nysnö på Nuolja. 16 juni, folks.

Förresten, fotot här ovan är taget nån gång på 1910-talet på Antarktis under en snöstorm. I morse hörde jag på Nyhetsmorgon en intervju med en snubbe som just nu befinner sig på Amundsen-Scott South Pole Station i Antarktis. Där var det idag -55'C. Så, vem är jag att egentligen klaga?

Niklas mat

Det finns många olika saker man kan beskylla mig för, men att kalla mig för ekonomisk är inte en av dem. Jag skulle i vissa specifika fall faktiskt kunna sträcka mig så pass långt som att kalla mig själv för slösaktig. Det här är verkligen inte nåt som jag är stolt över, men jag kan inte riktigt heller påstå att jag ser det som ett problem. I vissa fall tycker jag faktiskt att det är värt att slösa en hel del pengar, men givetvis rör det sig om endast en handfull speciella tillfällen. Jag slänger ju inte pengar omkring mig. Inte jämt i alla fall.

Det finns dock ett särskilt tillfälle då jag är väldigt glad att jag inte snålar in, och det är i mataffären. Visst går det att handla ekonomiskt, och att laga schysst mat för en billig penning, men visst finns det väl tillfällen då man gärna lägger några kronor till för att få det där lilla extra? Eller när man känner för att inte laga mat alls, utan istället käka ute. På en restaurang kan några kronor hit eller dit verkligen innebära en stor skillnad, och även om man idag kan äta riktigt bra och billig mat ute går det inte att jämföra kvalitén på en varmrätt och dess innehåll för 50 kr och 250 kr.

Här uppe växer ju inte restauranger på träden direkt, vilket gör att man kan unna sig lite roligare och dyrare mat och prylar i köket hemma. Visst är det skönt att ibland kicka igång en micromiddag, men ännu roligare är det ju faktiskt att laga en riktigt grym middag med massor av schyssta råvaror, vilket ibland inte är helt problemfritt då det är 10 mil till närmaste matvarubutik med riktigt bra utbud. Men det brukar lösa sig.

Så ikväll när ni sitter och funderar över vilken restaurang ni ska gå till tänkte vi grilla hamburgare, med hamburgerdressing, senapssås, och klyftpotatis. Till dessert blir det hallonpannacotta med en bärsås. Allt hemlagat givetvis.

Väder och vind

Erica påpekade härom kvällen att jag nämner vädret rätt ofta här på bloggen, vilket jag aldrig riktigt reflekterat över. Men det stämmer nog. Nånstans där bland allt namedroppande av band och tv-serier skriver jag en hel del om vädret här uppe i fjällen, och när man tänker efter är det nog inte så konstigt.

Här uppe är vi väldigt utelämnade till vädret, på både gott och ont. Jag menar, just nu är solen uppe dygnet runt, vilket kan messa en hel del med ens dagsrytm även fast det är en helt underbar känsla. Samma sak under hösten då solen aldrig går upp. Det kan ju knäcka vem som helst mentalt. På vintern stängs vägen titt som tätt när det stormar som värst, och för nåt år sen försvann ju några meter av E10:an plötsligt en sommardag när vattnet i jokkarna stod som högst. Alltså, vägen sköljdes bort! Folk tog sig inte härifrån. Freaky.

Det här kan ju dock ske typ var som helst, till exempel i Stockholm där hela stan, Sveriges huvudstad, fortfarande år 2007 lamslås varje gång frosten lägger sig på folks vindrutor. Visst, men det sker inte med samma frekvens, inte lika hastigt och lustigt, och effekterna blir inte riktigt desamma när en väg stängs av i trakten kring Piteå som när den gör det här. Det må låta som den klyscha det är, men det går inte att komma ifrån att vädret här uppe faktiskt är jäkligt oförutsägbart. Och sen jag började jobba utomhus har detta verkligen slagit mig.

Skidpatrullens jobb kan ju på vintern ändras nåt kopiöst allt eftersom vädret växlar, och ute på golfbanan blir planeringen, schemaläggningen, och arbetsuppgifterna direkt påverkade av om solen skiner eller om det regnar. I skrivande stund sitter jag bara och väntar på att det ska börja regna då jag idag gödslade banans greener och om inte regnet kommer var det i princip helt i onödan.

Vädret här uppe är inte riktigt som det är nere hos er, och vädret här uppe får en lite annan betydelse än det kanske får hos er. Så, bear with me.

En avslutande kommentar

Jag trodde att jag hade sagt allt, men jag är bara tvungen att nämna en sak till. I det monumentala, men i media ack så missförstådda, sista avsnittet av The Sopranos är den redan klassiska sista scenen ett sista ypperligt bevis på en av seriens största styrkor, nämligen musiken.

Ni som ännu inte sett avsnittet kommer att förstå vad jag menar när ni ser det, mer vill jag inte säga. Men jag måste bara ge er den sista låten från den sista scenen ur det sista avsnittet, Journeys "Don't Stop Believin'" från 1981.

Made in America

Efter drygt åtta år och 86 avsnitt tog igår kväll en av tidernas mest kritikerrosade, framgångsrika, och mest inflytelserika familjer och tv-serier farväl. Vi kommer att sakna dem.

Jubileum

Med en hel veckas soligt och varmt väder bakom oss så trodde vi igår att sommaren var här för att stanna. I morse när jag kom till jobbet kändes det inte riktigt så längre. Mulet, snålblåst, lite spridda regnskurar, och en sisådär åtta plusgrader. Sommarsäsongen kunde ju ha fått börja bättre. Den här sommaren är ju, likt den nyligen avslutade vintersäsongen, lite speciell då jag även i sommar har en ny arbetsplats, på Björklidens golfbana, men även av en annan anledning. Det är faktiskt min tionde säsong här uppe.

Det känns lite weird när man tänker på det. När jag började jobba här uppe vintern 2003 tror jag inte att jag lärde känna nån av dem som då hade jobbat tio säsonger. Hell, jag tror knappt att jag pratade med nån som hade jobbat så länge. Så här fem år senare har egentligen ingenting förändrats då jag nu för tiden knappt pratar med nån av dem som gör sin förstasäsong. Nä, så farligt är det väl ändå inte, men det är ju inget snack om saken att en viss social hierarki existerar på en säsongsanläggning, och att jag nu, vare sig jag vill eller inte, tillhör ett skikt som ligger närmare toppen än botten. Missförstå mig rätt, jag sitter inte och skryter här nu, utan konstaterar bara hur det faktiskt ligger till. Det var ju inte jag som skrev de säsongsanställdas regelverk. Kommer man som förstasäsongare till en anläggning så är det sällan man börjar umgås med dem som har jobbat några år, utan istället är det mer naturligt att man börjar umgås med andra förstasäsongare, oftast dem man delar boende med eller jobbar på samma avdelning som. Så är det bara.

Avverkning

I den här bloggens barndom, och för den delen även i början av vår vistelse här i Abisko, skrev jag en hel del stolta och testosteronstinna inlägg om monteringen av vår parabol. När jag och min käre far höll på att härja med detta var vi en smula oroliga att ett par träd som står tvärs över vägen från vår stuga skulle komma att ställa till problem för satellitsignalen, men det funkade faktiskt. Visst, när det stormade som värst i höstas och vintras och vi alla trodde att Harmageddon var över oss var det bara att hälsa tv-tittandet hej då, men annars har det över lag funkat bra. Fram till nu.

Nu har träden här uppe oundvikligen slagit ut, och det har medfört att det inte bara är jag som har drabbats av pollenallergi, utan även parabolen. Skogsdungen här bredvid oss har blivit lite för tät med alla gröna löv för att signalen till parabolen ska nå fram, så sen vi kom tillbaka hit har vi varit utan tv whatsoever. Vi hade dock redan i höstas förstått att detta skulle kunna bli ett problem, och vi började då höra oss för om möjligheterna att kanske nacka två träd. Bor man i en nationalpark och är en väluppfostrad pitebo kan man ju inte bara gå ut och veva med sågen riktigt hur man vill. Det visade sig dock igår att det bara var att såga bäst vi ville, så igår kväll skred vi till verket. En timme senare hade vi fällt två björkar utan att såga av oss några mer eller mindre nödvändiga extremiteter, telefonledningen hängde fortfarande kvar, och Sushi låg inte invalidiserad under en trädstam. Och tv-signalen har aldrig varit bättre. Så i skrivande stund kan jag på våra fem första kanaler välja mellan följande program: Kaksi/Två, 24 Direkt, Glamour, Reba, och Capish. I love it.

3 More Days

Sommarens officiella soundrack

För varje dag som går här uppe i fjällen känns det som om man fylls ytterligare lite grann av sommarvibbar, allmän pepp, och pollenpartiklar. Och det gör ju inte saken sämre att det här internet just nu är fyllt till bredden med jättefin popmusik av alla de slag, och var och varannan dag dyker det upp ytterligare digitala guldkorn på musiksiter och mp3-bloggar som kan förgylla de i antågande sommardagarna.

Mitt iTunes-bibliotek är i skrivande stund proppfullt med helt galet bra grejor, och jag kände alldeles nyss att jag inte kunde se mig själv i spegeln om jag inte delade med mig av min, om jag får säga det själv, fullständigt briljanta musiksmak, speciellt en solig nationaldag som denna.

Så här har ni ett gäng mer eller mindre kända, nya och gamla låtar, värdiga vilken mygginvaderad verandaförfest som helst. Jag kan garantera att om ni har en någorlunda rapp internetuppkoppling så kommer ni att ha kunna leta reda på de här mp3:orna rätt snabbt. De finns där ute, både i laglig och olaglig form. Om ni inte hittar dem, eller helt enkelt inte ids leta, så är det bara att säga till så skickar jag dem till er på en cd. Enjoy!

Havskogens finest vol. 1

The Radio Dept - It's Personal
The Tough Alliance - Something Special
Pacific! - Sunset Blvd
Everything But The Girl - Before Today
Kalle J feat. Unga Hjärtan - Vingslag
Mr Suitcase - You Don't Smile Anymore
The Honeydrips - (Lack Of) Love Will Tear Us Apart
Justice - D.A.N.C.E.
Studio - Self Service (Short Version)
New Order - Regret
Boat Club - Memories
The Tough Alliance - First Class Riot
Air France - Never Content
Kleerup feat. Robyn - With every heartbeat
Christian Falk feat. Demetreus - Make it right
Saint Etienne - He's on the phone
Pet Shop Boys - Always On My Mind
The Tough Alliance - Leg 2

"Den här finns bara i ett exemplar, och jag har båda"

Men oh my god vad jag har mycket vinterkläder! Helt barockt. När har jag lyckats med det beundransvärda konststycket att införskaffa allt det här? Och varför har ni inte stoppat mig? Det är jackor och byxor och mössor och handskar och underställ och strumpor och gudvetallt. Garderoberna ekar typ helt tomma nu när jag har packat ner allt, fastän jag har fyllt på dem med NY-inköpen. Freaky.

Nä, det blir nog banne mig en utförsäljning på Blocket inom en snar framtid. Och helt allvarligt, om det är nån av er eller nån ni känner som är i behov av till exempel ett regnställ eller en uppsättning skidkläder så får ni hemskt gärna säga till. Jag kan lova er att prylarna är i exemplariskt skick, priserna riktigt bra, och att jag inte kommer att lura er sådär fasligt mycket.

Even in Abisko, folks...

...even in Abisko.

Back to basics

Ni får ursäkta mig om jag för ett ögonblick blir en aning cheesy, men att komma hem till Abisko ikväll var faktiskt något av en upplevelse. Det är ju faktiskt bara två veckor sen vi åkte härifrån, men då var det fortfarande vinter, i alla fall teoretiskt. Vintersäsongen var just slut, snön låg fortfarande kvar i relativt stora mängder, och vi hade stått på skidor bara några dagar innan vi begav oss söderut.

Idag när vi rullade in i Abisko hade björkarna så smått börjat slå ut, snön hade smält bort förutom uppe på fjällen där den fortfarande ligger kvar, och över hela kalaset sken den magiska midnattssolen från en nästan klarblå himmel. När jag sen öppnade dörren till stugan, iklädd t-shirt, shorts, och solglasögon möttes vi av all vår skidutrustning, vinterkläder, och en - förlåt - övervintrad känsla av skidsäsong som vi lämnade bakom oss någonstans i Töretrakten för redan fjorton dagar sen. Men, den lär nog dock försvinna med uppackningen och den i skrivande stund inplanerade vårstädningen som jag tänkte ta tag i imorgon bitti när Erica går till jobbet. Eller, kanske inte precis när hon går till jobbet. Jag har ju ändå "semester" en vecka till...

NYC - Part 3

Efter mycket om och men är vi nu tillbaka i Norrfjärden, och då menar jag verkligen vad jag säger med mycket om och men.

Vid lunchtid i torsdags checkade vi ut från hotellet, och i och med att vi då hade all packning med oss bestämde vi oss för att åka ut till flygplatsen i Newark fastän vi först skulle lyfta vid femtiden. Det var dock inga problem att spendera väntetiden ute på flygplatsen (taxfree, Starbucks, Entourage), och halv sex satt vi i planet, redo att flyga hem till Sverige.

Strax innan klockan tio lyfte vi.

Efter drygt fyra timmar i planet ståendes på startbanan och sen den åtta timmar långa flighten landade vi, lagom humorbefriade, 40 minuter för sent för att hinna med vårt flyg till Luleå. Givetvis ville inte Continental ersätta våra förbrukade biljetter då orsaken till förseningen var en storm i Massachusetts, och SAS kunde inte heller hjälpa oss eftersom SAS är ett företag vars anställda är det mest inkompetenta patrask jag någonsin stött på och SAS är ett företag som om jag bara kunde och hade tid och möjlighet skulle totalvägra att flyga med för resten av mitt liv och SAS är ett företag som borde brinna i helvetet för alltid och alltid.

Med andra ord, det var bara att förnedra sig själv och spä på sitt självhat med en uppsättning nya SAS-biljetter, till Skellefteå i stället, och sen genomgå den på alla sätt och vis lika intressanta som gravt efterblivna proceduren med att checka in sig själv och sitt bagage. Detta är dock en händelse som är värdig ett eget inlägg, men som jag tror måste skrivas med en viss distans och alkoholkonsumtion för att inte freaka ur totalt.

Så här i efterhand måste jag dock säga att fastän vår hemresa just nu kastar en viss skugga över helhetsintrycket, så var den här resan en grym upplevelse. New York är verkligen en fascinerande stad som jag gärna skulle besöka flera gånger, men knappast skulle kunna tänka mig att bo i. Personligen tycker jag att en veckas vistelse där var lagom, då alla intryck nästan kan bli för mycket. Till slut kände jag mig snudd på lite blasé, fastän vi faktiskt befann oss i världens kanske mest spektakulära stad. Då är det kanske dags att åka hem igen och tänka igenom vad man just upplevt.

Att komma tillbaka till Norrland efter en vecka i New York var dock också en upplevelse i sig, då kontrasterna är så ohyggligt stora. När vi klev ur ett litet propellerplan på flygplatsen i Skellefteå, i frisk luft och strålande solsken, kunde inte ens jag undvika att uppskatta en sån på alla sätt och vis värdelös stad, och USA kändes plötsligt lite annorlunda än bara några timmar tidigare.