Jaja, jag vet, jag är en värdelös människa som inte ens klarar av att hålla en blogg vid någorlunda regelbunden uppdatering. Men ni har inte missat så mycket. Nu är det dock lite grejor på gång som jag lovar att delge er efter helgen. Klarar ni av att hålla er till dess?
Ute i vårat skidsystem har vi en lunchrestaurang, med det fantasieggande namnet, Snöbaren. Där inne kan man köpa typ enklare lunchrätter och fika. Personalen där inne äter lunch från hotellet varje dag, precis som liftskötarna, och det är vår uppgift i patrullen att köra ut mat till dem.
Så idag vid lunchtid var jag inne i Snöbaren som har en gummimatta på golvet för att förhindra att våra kära gäster ska halka i sina snöiga pjäxor och snowboardskor och slå ihjäl sig. Det hindrade dock inte mig när jag skulle gå ut därifrån från att halka på det blöta golvet, tappa balansen totalt, ramla mot ett buffébord, riva ner en panna med kaffe över mig själv, och helt hjälplöst ligga och kravla runt på golvet i en pöl av smält snö och kaffe.
Som tur var lyckades jag med prestationen att inte bränna mig på kaffet, och dessutom att pricka in hela detta slapsticknummer en dag då det endast fanns en matgäst i lokalen. Han måste dock ha haft oroligt svårt att inte vrålskratta åt mig rakt ut i luften, men på nåt vis lyckades han. Mad props till honom. Till mig också för den delen. För att jag lyckades med detta utan att skada mig själv eller nån annan, för att jag inte rev större delar av inredningen än jag gjorde, och för att jag gjorde det hela med ett leende på läpparna efteråt. Jag trodde att jag kände mig själv bättre, och med det menar jag att jag skulle studsa upp från golvet med en väldigt logisk bortförklaring till hela den pinsamma incidenten.
Kolla här vad jag sprang över i morse: en helt underbar version av The Tough Alliance - "Leg 7 (737 - Alvy Singer)", och The Honeydrips - "(Lack of) Love will tear us apart", som jag aldrig hade hört talas om tidigare, och slutligen en snudd på strået vassare remix av ovanstående, nämligen The Honeydrips - "(Lack of ) Love will tear us apart (The Embassy way)". Om jag får säga det själv tycker jag att det inte var så dåligt jobbat. Jag menar, innan frukost och allt.
Visst, Ekbergs, Wayne's, Starbucks. Själv tycker jag ändå att det är till såna här ställen man åker för att fika om man är sugen på kaffe och en våffla, som vi gjorde idag. Även om jag nog kan hålla med om att norrskenet kanske var att ta i. Ni hade nog förstått var jag ville komma i alla fall.
Igår var det officiell invigning av Björklidens nya funpark. Ni vet, nu för tiden vill ju ingen liten kid som åker skidor baklänges och har hedern i behåll sätta sin fot på en anläggning som inte har en park. Detta innebär ju att kidsens föräldrar givetvis bokar fjällsemestern dit parkerna finns, och att Björkliden måste ha en park om vi vill ha kidsen och deras familjer som gäster.
Hur som helst, igår hade ett gäng skid- och snowboardåkare från Gällivare, Kiruna, och Narvik kommit upp till Björkis för att köra en invigningssession i parken, och senare på kvällen dricka sprit som bara skid- och snowboardåkare från Gällivare, Kiruna, och Narvik kan. Dessutom var drygt 50 personer från ett av Sveriges mer kreddiga jeansmärken på plats i Björkis i helgen för att konferera, och, well, dricka sprit. Och som vanligt var våra norska vänner på plats för ännu en helg i skoterns och Jägermeisterns tecken.
Så vid tolvsnåret igår kväll var baren på hotellet en kulturchock utan dess like - norrmän med bensin i blodet, skid- och snowboardåkare med absolut inga betänkligheter över att kapa en arm för ett sponsorkontrakt, och själva sinnebilden av Stockholms hippaste modemänniskor, givetvis i stuprörsjeans. Och när två av modemännen fick ta över CD-spelaren innanför bardisken och brände av Pet Shop Boys gamla böganthem Always on my mind för det överfulla dansgolvet blev den på alla sätt och vis mångsidiga kvällen komplett.
Sen sist har fjällavdelningen i Björkliden haft fest uppe i en kåta på fjället. Om det spelades volleyboll och blodvite uppstod under en av matcherna, och en av liftvärdarna började elda upp delar av inredningen i ett av lifthusen, kan man väl ändå inte påstå att det var en misslyckad tillställning? Nä, det tycker jag inte.
Jag är ett rätt stort fan av late night talkshows, och då speciellt Conan O'Brien. I kvällens avsnitt var Al Gore på besök, och givetvis spenderade Conan och Al större delen av samtalet genom att tala om den nyligen Oscarsbelönade dokumentärfilmen, An Inconvenient Truth. Det fick mig att börja tänka på ett rätt skönt skämt som Ellen DeGeneres drog på årets Oscarsgala. Givetvis finns det att kolla på på YouTube, närmare bestämt precis här.
Jag har varit ledig idag, men tyvärr har jag spenderat hela dagen i soffan tillsammans med en förkylning som dök upp högst oväntat. Jag var på väg att åka till Björkis idag på förmiddagen när jag plötsligt kände att nåt inte riktigt stod rätt till. Så istället för lite skidåkning och en lunch ute på verandan i det plusgradiga vårvädret blev det istället en heldag i soffan med Ipren och några filmer och tv-avsnitt samt slutspelet i Eliserien. Så kan det bli.
Ewa, jag hade nog föredragit en duell med värja i gryningen framför det här, men jag antar utmaningen i alla fall. Alltså:
1. Jag kan inte rapa, vare sig jag vill eller inte. Det är en fysisk funktion som saknas hos mig. Jag kan väl inte direkt påstå att det grämer mig, men det är klart att det om natten ibland känns lite tomt.
2. Jag har alla avsnitt av tv-serien Twin Peaks inspelade på video. Jag satt med andra ord hemma på samma kväll i 30 veckor för att kunna spela in alla avsnitt. Bör jag nämna att det här var långt före torrents och dvd-boxar?
3. Jag har inte läst en hel artikel i nåt av numren av min brors tidning som hittills kommit ut. Å andra sidan har han cancellerat min prenumeration nu.
4. Jag kan inte åka skridskor, vilket jag nog kan tycka är lite underligt då jag ända sen tidiga barnsben ändå har kunnat ta mig fram på ett par skidor relativt bra. Principen är ju ändå den samma, och jag tycker väl ändå att det ena borde kunna främja det andra, men tydligen inte.
5. Jag har sett Kent live fler gånger än alla er tillsammans. Try me.
6. Jag har gjort en hole-in-one (för alla er som redan här inte vet vad jag pratar om kan jag berätta att det handlar om golf), på ett hål med par 4. Det vanligaste är ju att folk gör en hole-in-one på ett korthål, alltså ett hål med par 3, men jag har lyckats med bedriften att göra det på ett drygt 260 meter långt hål. Med en drive. Den dagen ni träffar på nån annan som har gjort får ni gärna säga till mig. Jag betvivlar dock att det kommer att hända.
Ett från Piteå ursprunget band, vars namn jag utelämnar för att inte bli ifrågasatt av nån liten grönklädd leprechaun, spelar ikväll i Björkis till allmän glädje. Alla, och då menar jag alla, från bygdens säsongspersonal till våra skoteråkande gäster från Norge till proggentusiaster med tveksam kroppsbehåring vallfärdar ikväll till Björkliden för vad som mycket väl kan tänkas vara vintersäsongens ohotade kulturella evenemang.
Jag är jätteglad för alla som har sett fram emot den här kvällen ända sen förra säsongen, då bandet gästade oss senast, och som ikväll kan få sitt lystmäte rågat med banjo, trollflöjt, och män som banne mig vet hur man sjunger tvåstämmigt och får folk att stompa med fötterna. De kommer säkert att få en fin kväll.
Vi andra, som lämnade skinnvästen hemma, beställer in drinkar med fler än två ingredienser, och önskar Kleerup istället för Creedence hos kvällens dj, är väl kanske inte riktigt lika exalterade. Men, det är klart att vi säkert också kommer att trivas ikväll. Det är ju svårt att inte dra på mungiporna en kväll som denna när var och varannan människa dansar armkrok tillsammans på borden till skumpande basfiol och flöjt, samtidigt som de försöker att behålla det mesta av sin Guinness i glaset.
Kopparåsen, den 16 maj, 2005
I skrivande stund är det utanför vår stuga en sån där dag som svenska sportlovsfirande familjer sen urminnes tid har drömt om och gladeligen betalat några månadslöner för att få uppleva. Ni vet, strålande sol, vindstilla, och några minusgrader. Inga kalla och värkande fötter, inga förfrusna kinder, inga bekymmer i världen. Det är en sån där dag som nästan är vanligare i resereportage och reklambilder än i verkligheten.
Och här sitter jag. Framför datorn med den obligatoriska latten stående bredvid, utan nån som helst panik eller stress ut. Såna här dagar står det ganska klart att sen jag började jobba här uppe har gjort några jäkligt bra val. Först jobbet i baren och restaurangen, där det i princip bara var jobb på kvällstid som gällde, och som medförde möjligheten för mig att kunna åka skidor sju dagar i veckan och därmed bli extremt kräsen när det gäller väder och vind. För min och många andras del är ju skid- och snowboardåkningen själva kärnan till att vi är här uppe, men det finns så många stackare som aldrig riktigt får chansen att utnyttja alla de möjligheterna här uppe, och som på sina lediga dagar beger sig ut på fjället även om det regnar syra. Jag menar, i detta nu står det ju faktiskt folk och jobbar i disken eller på ett hotellrum med en dammvippa i handen. Rent krasst får de ju skylla sig själv eftersom de accepterat jobben med allt vad de innebär, men hur lätt är det egentligen när man är 19 år, förstasäsongare, och bara vill åka snowboard och festa?
Sen valde jag ju att börja jobba i patrullen, med allt vad det kan innebära. Visst, slit i snöstorm och temperaturer ner mot -25'C, men också de första åken i Svarta Björn en dag som den här efter några dagars snöfall. Precis som under min tid i baren och restaurangen kan jag såna här dagar ta sovmorgon utan att drabbas av ångest när jag slår upp ögonen i strålande solsken. Jag vet ju att det kommer fler såna här dagar, och att det kommer fler snöstormar. Därför sitter jag här nu och tar det lugnt. Vem vet, jag kanske går ut en sväng efter lunch? Eller så drar jag för gardinerna och kollar en film istället? Hur som helst gör jag det med vetskapen om att jag har alla valmöjligheter för mig, med ett självgott leende på läpparna.
Jag vet inte om nån av er egentligen har märkt det, eller om ni bara artigt låtit det passera utan att nämna det, men av nån konstig anledning har jag på sista tiden allt mer börjat lyssna på elektrisk musik i olika former. Nu för tiden är det vemodiga norrmän, väldigt hippa amerikaner, och franska Morten Öhlund-look-a-likes som producerar musiken i min iPod. Så var det inte förr. Då var det pitebor med pingisbollar till ögon.
Mest troligt har det att göra med att jag på sista tiden inte haft tid/pepp/inspiration att skriva så många inlägg som jag själv skulle vilja. Eller möjligtvis att jag obemärkt precis passerade inlägg nummer 100. Hur som helst, nu börjar jag om igen. Lite nya fonts och färger, lite mer jämna och täta mellanrum mellan inläggen, lite mer bilder och länkar. Vi får väl se hur det går.
