Självgodhet

Kopparåsen, den 16 maj, 2005

I skrivande stund är det utanför vår stuga en sån där dag som svenska sportlovsfirande familjer sen urminnes tid har drömt om och gladeligen betalat några månadslöner för att få uppleva. Ni vet, strålande sol, vindstilla, och några minusgrader. Inga kalla och värkande fötter, inga förfrusna kinder, inga bekymmer i världen. Det är en sån där dag som nästan är vanligare i resereportage och reklambilder än i verkligheten.

Och här sitter jag. Framför datorn med den obligatoriska latten stående bredvid, utan nån som helst panik eller stress ut. Såna här dagar står det ganska klart att sen jag började jobba här uppe har gjort några jäkligt bra val. Först jobbet i baren och restaurangen, där det i princip bara var jobb på kvällstid som gällde, och som medförde möjligheten för mig att kunna åka skidor sju dagar i veckan och därmed bli extremt kräsen när det gäller väder och vind. För min och många andras del är ju skid- och snowboardåkningen själva kärnan till att vi är här uppe, men det finns så många stackare som aldrig riktigt får chansen att utnyttja alla de möjligheterna här uppe, och som på sina lediga dagar beger sig ut på fjället även om det regnar syra. Jag menar, i detta nu står det ju faktiskt folk och jobbar i disken eller på ett hotellrum med en dammvippa i handen. Rent krasst får de ju skylla sig själv eftersom de accepterat jobben med allt vad de innebär, men hur lätt är det egentligen när man är 19 år, förstasäsongare, och bara vill åka snowboard och festa?

Sen valde jag ju att börja jobba i patrullen, med allt vad det kan innebära. Visst, slit i snöstorm och temperaturer ner mot -25'C, men också de första åken i Svarta Björn en dag som den här efter några dagars snöfall. Precis som under min tid i baren och restaurangen kan jag såna här dagar ta sovmorgon utan att drabbas av ångest när jag slår upp ögonen i strålande solsken. Jag vet ju att det kommer fler såna här dagar, och att det kommer fler snöstormar. Därför sitter jag här nu och tar det lugnt. Vem vet, jag kanske går ut en sväng efter lunch? Eller så drar jag för gardinerna och kollar en film istället? Hur som helst gör jag det med vetskapen om att jag har alla valmöjligheter för mig, med ett självgott leende på läpparna.