En stor klyscha

En av de största nackdelarna med att jobba ute på fjället är de dagar då vädret är som sämst och man ändå måste vara ute i systemet. Det är kallt och blött och man fryser om fötterna och benen värker och liftarna stannar till höger och vänster och folk gör sig illa och man är trött och livet är över lag ett enda stort helvete.

Efter en dryg vecka av snöfall och stormvindar kommer så en dag som denna, då himlen plötsligt är blå, vindmätaren knappt rör sig, och termometern stannar endast några få streck under noll. Och det är helt magiskt mycket snö. Som ett mirakel är pjäxorna plötsligt inte lika trånga, benen värker inte lika mycket längre, och livet känns ännu en gång helt okej. Det är bra underligt hur lite skidåkning kan få en att plötsligt uppskatta saker och ting på ett helt annat sätt igen, och till och med få en att inse att såna här dagar faktiskt är få förunnade.

Jag vet, det är så sentimentalt och smetigt att jag bara vill spy, men det allra värsta är ändå att det är sant.