Den sista vilan

Det slog mig idag att nu börjar det banne mig brännas. Imorgon är det faktiskt bara en vecka kvar till jag börjar jobba. Med andra ord är dryga fyra månader av (välj valfritt alternativ efter livssyn, dagsform, eller politiska åsikter) arbetslöshet/ledighet/hemmamansliv/parasitaktigt utnyttjande av det svenska skyddsnätet snart över. Jag måste dock medge att det känns riktigt bra att ta klivet tillbaka in i arbetslivet igen, speciellt med tanke på att ett helt nytt jobb väntar. Det ska bli jäkligt intressant att se vad jag egentligen har gett mig in på, och även hur jag kommer att fixa det här med att jobba som pistör. Vem vet, jag kanske inte har what it takes?

Min näst sista ångestfria och bekymmerslösa helg har dock varit en ganska lugn och skön historia måste jag säga. Vi påbörjade den med ett besök hemma hos John och Andrea, som är platschefer på Saltoluokta fjällstation, på fredagkvällen, med en helt grym hemlagad chili signerad John och några flaskor vin. På nåt obegripligt vis blev det en rätt sen kväll, så lördagen fick inledas med en sovmorgon och sen en brunch med bland annat amerikanska pannkakor, straight out of Lapporten stormarknad. Det fanns vissa ambitioner innan helgen att hitta på lite mer avancerade uteaktiviteter, men de grusades dock av de dryga -20' som vägrar att släppa taget. Istället blev resten av lördagen, och även dagens aktiviteter, en salig blandning av bland annat städning, iordningställande av den där garderoben ni vet, och ett gäng toppmatcher i premier League och Serie A.

Resten av söndagen kommer med största sannolikhet att inkludera Inter-Fiorentina, Arsenal-Man Utd, Playa Del Sol, I en annan del av Köping, och eventuellt Lazio-Milan. Erica tänkte nog klämma in ett yoga-pass där nånstans också, och vi hoppas väl få plats med en fiskgratäng där också. Det där med mat löser sig ju dock alltid, speciellt nu för tiden. Nu är det ju bara att slänga ihop en macaroni and cheese, till det en Cherry Coke, och till dessert en Jell-O. Ni vet, GI.