For the love of the game

Jag har aldrig nånsin varit sådär riktigt passionerad för sport eller för nåt lag, ni vet sådär brinnande intresserad och dyrkande att jag skulle få för mig och tatuera in Peter Forsbergs ansikte på vaden. Visst, är det hockey-VM kollar jag, är det fotbolls-VM kollar jag så mycket jag bara kan, och är det, som i helgen, toppmatcher i Premier League och Serie A så sitter jag bänkad i soffan. Men visar Canal + en bottenmatch mellan West Ham - Sheffield Utd prioriterar jag nog annat, och jag har inte likt Micke Enberg koll på telefonnumren till alla hockeyspelarna i division 5 i norra norrland. Man skulle nog kunna säga att jag har ett ganska normalt intresse och förhållande till sport med andra ord.

Vad vissa dock har svårt att förstå är hur jag kan sitta och kolla på en fotbolls- eller hockeymatch utan att egentligen hålla på nåt lag. Att jag kollar på hockey händer dock inte speciellt ofta, men fotboll. Som idag, när Arsenal tog emot Man Utd och Henke Larsson. Det finns inte en chans att jag skulle missa det, och i och med att Henke Larsson dessutom fick ännu en chans att börja matchen från start så kändes det ännu mer intressant.

Men jag kan inte direkt påstå att jag satt och höll på nåt lag. Så länge Henke var på planen höll jag nog tummarna lite mer för honom och United och det gick ju bra i och med att de ledde när Henke blev utbytt, men efter det var jag mer intresserad av matchen och själv spelet i sig. Att Arsenal däremot klarade av att vända och vinna, inför en fullsatt hemmaarena, var ju skoj, och att Henry nickade in 2-1-målet på övertid var ju helt makalöst. Men någon risk för att jag skulle starta ett upplopp och hamna i värsta huligansammandrabbningen för att fel lag vann är däremot inte så stor. Det kanske dock har mer att göra med var vi bor. Jag tror att antalet huliganer i Abisko är lätträknade.