Vi är vad vi äter

Det här slog mig igår när jag stod och preppade en ugnstekt falukorv, och jag tänke nu dra upp ett scenario och ni får gärna hänga med och efteråt får ni mer än gärna säga till om jag är helt ute och cyklar. Så här, va: vi har alla växt upp i hem och gått i skolor som under vår uppväxt har serverat mer eller mindre ätlig mat, eller rättare sagt husmanskost. Som en motreaktion på det blev folk i vår omgivning allt från drabbade av ätstörningar till kvasiintellektuella militanta veganer med tveksam ämnesomsättning.

Den dag skolan var slut och många flyttade hemifrån var den gastronomiska friheten ett faktum, och detta ledde till att vissa blev tilldelade VIP-kort på Adana kebab, att några idag kan känna skillnaden på om nudelpaketet kommer från Kina eller Sydkorea, och att några köpte en wokpanna och svor en ed att aldrig nånsin mer äta mat som härstammar från den europeiska världsdelen.

Efter ungefär tio års liv och leverne i en värld där kokboken har blivit en ny modeaccessoar och matlagningsprogrammen är storsäljare i DVD-format har några av oss idag investerat stora banklån i rostfria kök och Global-knivset, en del lägger merparten av sin inkomst på luncher och middagar på hyllade restauranger och krogar, och vissa har idag fått sina VIP-kort på Adana kebab förgyllda.

Men några av oss, bland annat jag själv, har efter några år av förnekelse och självhat sett ljuset, och tillagar idag med stolthet ugnstekt falukorv med hemlagat morots- och potatismos. Det kan mycket möjligt ha att göra med att vi närmar oss 30 och/eller att vi inte längre orkar revoltera och stå emot alla förbannade tv-kockar. Eller så är det så att vi efter allt kämpande och slit helt enkelt måste ge upp och inse att vi faktiskt håller på att förvandlas till våra föräldrar.