NYC - Part 1

Jaha, folks, vi kom över till NY helskinnade, och någorlunda i tid. Flygresan var väl något dryg, men det gick över lag rätt bra. Det New York som vi har kommit till verkar typ ha drabbats av någon form av värmebölja, vilket är kul då det ju alltid är roligt med fint väder, men jag personligen måste säga att det är lite jobbigt. Speciellt om man inte har packat några shorts... Igår morse pratade snubben på Fox morgonnyheter om temperaturer upp mot "91 degrees", vilket ni själva får räkna om till celsius. Jag kan dock intyga att det var jäkligt varmt.

Annars är den här stan betydligt mindre än vad jag trodde att den skulle vara. Att gå mellan de olika stadsdelarna är inte alls den omöjlighet som jag hade trott, även om jag kanske inte skulle få för mig att gå kors och tvärs över Manhattan bara för skojs skull. Men att gå omkring i stadsdelar som Soho och Tribeca är ganska snabbt överstökat, för att inte tala om Chinatown och Little Italy som typ är lika stora som Småstaden. Däremot är affärsutbudet något bättre än i Småstaden. Och billigare. Eller rättare sagt, helt sjukt billigt.

Hittills har vi spenderat den mesta tiden på södra Manhattan med en hel del shopping, men också hunnit med en sväng ut med Staten Island-färjan för att kolla in Frihetsgudinnan. Ground Zero är också avklarat. Igår (läs fredag) var vi upp till Central Park en kort sväng, vilket vi hade tänkt göra om imorgon. En längre parkpromenad känns som en vettig grej att fördriva en söndag med. Nu är det dock lördagkväll, och om allt går som det ska blir det marokanskt till middag ikväll och sen några drinkar nånstans i Soho.

Och just det, jag hade tänkt lägga upp ett helt gäng med bilder, men Blogger sa ifrån, så det får bara bli en så länge. Den är dock rätt talande för NY, om jag får säga det själv.

Snart på väg

Efter några dagars uppehåll i Piteå åker vi ikväll (läs onsdag) till Stockholm för en natt på Arlanda, och sen imorgon bitti vidare till NY. Förhoppningsvis kommer jag att kunna uppdatera bloggen under resans gång, åtminstone med lite bilder, men jag ska nog inte lova för mycket. Hur som helst, vi hörs!

Drömmar i kras

"Bakåtsträvarna kommer tala om fjantigt drömmande om ett storstadsliv men jag ser detta som krogevolutionen."

Så inleds en krönika på pitebynight.se, Piteås egen motsvarighet till stureplan.se. Givetvis finns det några uppenbara skillnader. Stockholm - Piteå. Stureplan - Piteå stadshotell. Fadde - nån snubbe från Videoteket. Annars är själva upplägget likadant.

En kille eller tjej har glidit omkring inne på en nattklubb och tryckt upp kameran i ansiktet på mer eller mindre påverkade gäster som vid just det ögonblicket tyckte att det nog var en bra idé att ögonknulla kameran eller göra djävulstecknet tillsammans med lagkompisarna. Dessa bilder går nån dag senare att beskåda på siterna.

Och med det vill jag ha sagt? Jo, den där krönikan fortsätter nämligen så här:

"Vinterstaden Piteå har länge blivit skrevsparkad, nedtryckt och utfryst medan Sommarstaden alltid blivit vald först och har fått hänga med de coola festivalerna. Mindre tätorter drabbas ofta av denna vinterkräksjuka men jag tror Piteå har något speciellt, visst kan min lokalpatriotismiska ådra spela mig ett spratt men vi känns inte lika smittade som någon Värmländsk speedwayhåla, inga fördomar här inte. Piteå känns mer glamour än bruksort, steget mot glamouren är i alla fall inte i mina drömmar alltför långt borta."

När jag läste den här krönikan för första gången härom dagen kände jag ungefär här nånstans i texten att det här måste jag bara få kommentera. Varför? Jo, det här är nämligen bland det dummaste jag nånsin har läst. Och värre blir det:

"Utelivet i norr var under många år en fatöl och vilda slagsmål men utvecklingen har gått framåt. Idag beställer machograbbarna Cosmopolitans, visst ska vissa fortfarande visa sig på styva linan men det hela känns lite mer Ferdinand än de andra tjurarna."

Herregud.

"På ett plan har dock krogevolutionen inte riktigt hängt med och det är slutligen denna pusselbit du nu har fått tag på."

Hjälp.

"Pitebynight.se tillsammans med den nya loungen är två delar som kommer få utelivet att kicka ass. Visioner är det som får utelivet i mindre orter att leva, denna satsning kommer att bli gasolvärmaren i höstrusket och den extra kryddan under sommaren."

Nån.

"Vi ser verkligen potentialen i Piteås uteliv oavsett årstid, vi ser utelivet som vår son som ska utvecklas och via det här nya steget känns potträningen färdig. Ska nu utelivet klara av att slänga stödhjulen och tjuvröka för första gången behöver vi er hjälp för vad är massa nymodigheter utan Ferdinand och hans vänner?"

Jag dör.

Piteå är en stad vars uteliv, i jämförelse med det mesta, är mediokert. Ett stadshotell, en kinakrog, en inrökt fyllecell, och ett nybyggt vuxendagis kan till och med en värmländsk speedwayhåla visa upp. Nån glamour finns inte att tala om, vare sig nån tar ett billigt FlyNordic-plan ner till Stockholm för en shoppinghelg, eller köper det senast inkomna på zoovillage.se. Och bara för att nån trött gammal hockeyback beställer in en Cosmopolitan betyder inte det att utvecklingen går framåt.

Piteå är en stad där bara hårfrisörskor och fotbollsspelare från div. 3 får gå före i kön. En sån stad behöver inte en VIP-lounge. En sån stad behöver inte pitebynight.se.

En sån stad behöver en bar där man en vardagkväll klockan elva kan gå in, beställa en latte, Mojito, eller stor stark, och sätta sig ned ensam med en tidning eller tillsammans med sina vänner för att prata i en skön och avslappnad miljö. En sån stad behöver en klubb där dj'n spelar annan musik, egentligen precis vad som helst, än den som smurfarna kommer att köra covers på på sin nästa hitssamling. En sån stad behöver vakter som ibland kanske klarar av att neka vissa berusade gäster inträde istället för att enbart tänka på alla svarta entrépengar, och vilket lag eller hårsalong gästen spelar eller jobbar i.

Kalla mig bakåtsträvare, men i mina ögon skulle det för Piteås del vara en krogevolution om nåt.

Ännu mer TTA

Att bo i fjällen är, som min gode vän Magnus brukar säga, "helt unikt", vilket stämmer många gånger. Det har hänt ett flertal gånger att jag har stannat upp och tänkt tanken att det faktiskt är få förunnat att bo och leva i vad som kallas Europas sista vildmark.

Men ibland börjar man ju faktiskt fundera vad man egentligen håller på med, som till exempel när man ser filmklippet här nedanför från The Tough Alliance releasefest i Stockholm där de bokstavligt talat slet sönder Södra teatern.

Men. Oh. My. God.

Maria, den här är för dig

I veckan avgjordes alltså den 16:e upplagan av Scandinavian Big Mountain Championchips, eller NM som de flesta av oss kallar tävlingen, i Riksgränsen. För alla er som aldrig varit där kan man väl säga att det är säsongens sista svenska tävling, och därmed en sorts säsongsavslutning för den klubb med skid- och snowboardåkare som har inbördes beundran som sin främsta agenda. Många av de mest namnkunniga svenska och utländska åkarna är på plats, samt media i alla dess former, och givetvis också en hord av wannabes och hangarounds. Ett visst energidrycksmärke brukar också synas till.


Allt som oftast körs tävlingen på ett fjäll som heter Norddals, och här ovanför ser ni en linje som i folkmun kallas för Ravinen. Här gäller det alltså för deltagarna att ta sig ner för galnast möjliga linje, så fort och aggressivt och snyggt och kontrollerat som möjligt. På vägen bör ett gäng håriga dropp hinnas med, och gärna även lite sköna tricks. Fixar man allt det där får man höga poäng av domarna och så vinner man och får sjukt mycket cred i skidsverige. Man får säkert ligga också.


Nedanför berget står eller sitter då såna som Johan, Erica, Palle, och jag själv, och kollar på. Allt som oftast är det relativt dåligt väder och kallt, fastän tävlingen alltid körs i mitten på maj, men nu är det ju faktiskt Riksgränsen vi pratar om. På plats nere bland åkarna, domarna, och publiken är inbördes-beundran-syndromet större än nån annan stans, eventuellt med undantag för avslutningsfesten, och här gäller det för alla up-and-coming att synas/fotas/filmas med rätt människor, vid rätt tillfälle, och - viktigast av allt - i rätt kläder. I år kunde man enkelt konstatera att säsongens hetaste skit var kläder i klara färger, och då helst av märket Norrøna. Nästa år kommer det garanterat att vara pastell, i alla fall om man får tro Erica som baserar sin teori på årets vinnare Henrik Windstedt, och hans val av kläder.


Erica gjorde verkligen sitt yttersta för att fånga så mycket som möjligt av solen som knappt visade sig, men fastän hon var uppenbart besviken över vädret lyckades hon i alla fall av att lägga sig till med ett leende framför kameran. Om ni nån gång bestämmer er för att besöka Riksgränsen under NM bör ni tänka på att ta med ett sittunderlag, riktigt varma kläder, gott fika, och viktigast av allt...


...goggles med spegelglas, helst av märket Oakley. Det spelar ingen roll om dimman och flatljuset ligger så tät så att ni inte ser varann där ni sitter på ert sittunderlag, eller att det är sån snöstorm att ni måste gräva en bivack för att överleva - på NM har man alltid goggles med spegelglas! Så är det bara, okej?


Som sig bör avslutas det hela med en mytomspunnen bankett för åkarna som enligt legenden ska vara något utöver det vanliga, men som enligt dem som varit där inte är nåt särskilt. Halvcrappy buffémat, mycket fylla, och allmän grisfestvibb. När banketten är över beger sig de flesta till Grönan, Riksgränsens bar. Där väntar alla vanliga, dödliga människor på att få chansen att frottera sig med den svenska skid- och snowboardeliten, och ruinera sig på överprissatta drinkar vid den överfulla bardisken. Erica gjorde sitt bästa för att snärja nån professionell Åre-baserad skidåkare, men fick nöja sig med Björkis sportshopschef, Johan.

That's it! Så går NM till, år efter år, enligt samma visa. Därmed lovar jag dig, Maria, att du inte missade nåt du inte sett förut. Det skulle väl vara Sara Orrensjö i bara bh och trosor i Branten då, men tyvärr har jag inte det på bild. Freeride har det dock säkert.