Filmhistoriens störste?

Tja, kanske. Det finns i alla få regissörer som varit lika inflytelserika och hyllade genom åren som Bergman. Här i Sverige har vi ju än idag inte riktigt förstått hur stor han egentligen var, men som sig brukar lär väl dagens nyhet om hans död för en tid öka intresset kring honom och hans livsverk.

Själv måste jag säga att jag har sett alldeles för få av hans filmer, men hur komplexa och svåra de än är att ta till sig är det svårt att inte drabbas av dem när man väl ser dem. Den närmaste tiden lär ju SVT visa hans bästa och viktigaste filmer, och om jag får komma med några tips skulle jag rekommendera Sommaren med Monika, Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet, Smultronstället, Persona, och inte minst den monumentala Fanny och Alexander. Filmkonst när den är som allra störst.

PDOL! Fo shizzle, ma nizzle!

Det var ett bra tag sen jag senast besökte Piteås egen stadsfestival, Piteå dansar och ler. Inte för att jag inte vill, eller så, utan helt enkelt därför att jag sen jag började jobba här uppe i Björkis aldrig haft tid. Vi har nämligen en så kallad KM-vecka här uppe varje år, och den sammanfaller alltid med PDOL.

KM-veckan är helt enkelt den vecka då Björkliden GK anordnar sitt klubbmästerskap. BjGK har ju som ni säkert förstar sin bana här uppe, men själva klubben och kansliet håller till nere i Bromma. Den större delen av Björkliden GK:s medlemmar är också stockholmare, och varje år sätter sig ett gäng av klubbens eldsjälar på tåget norrut för att spela golf i de svenska fjällen, och samtidigt under en veckas tid besanna alla de fördomar som stockholmare kan tänkas ha hängande över sig.

För tillfället har jag och min kollega Magnus alltså en hel del att göra för att golfbanan ska vara i så bra skick som möjligt, vilket inte alltid är helt lätt då man befinner sig en bra bit norr om polcirkeln... Hur som helst jobbar vi just nu rätt mycket, och det blir en hel del radiolyssnande när man sitter där på gräsklipparen. Idag var till exempel Sommartoppen på besök på PDOL, och då inträffade en rätt kul grej. Under programmets gång dök nämligen allas vår Robinson-Klas upp. Eller, förlåt, K-Laz menar jag förstås. I sådana här sammanhang benämner sig ju den gamla Lulewhiggern gärna med sitt ghettoalias. Anledningen till hans medverkan var för att idag lära den samlade Piteåpubliken allt man behöver veta om den nya svenska hip hop-scenen, och under sitt inslag droppade han namn som Max Peezay, Cari Lekebusch, och Basutbudet. Jag ser framför mig hur alla kids, pensionärer, och norska husvagnsturister som samlats framför Sommartoppens scen nickade igenkännande och flashade gangsigns när K-Laz pratade om baslinjer och grime. Jag gissar att det i sammanhanget var ett väldigt uppskattat inslag.

Mina vänner deluxe

Jag har aldrig riktigt hakat på det här med communities, typ Lunarstorm och alla andra digitala versioner av de klassiska Mina vänner-böckerna, men nu har jag provat på det här med Facebook. Fram till igår hade jag aldrig ens hört talas om detta fenomen, som tydligen alla pysslar med. Tja, i alla fall i runda slängar 30 miljoner människor enligt vad jag har googlat mig till.

Hur som helst, jag är grymt skeptisk till vad jag egentligen ska få ut av det här. Kontakt med folk från back in the day, säger ni? Visst, men det brukar man ju få över en drink på juldagen också, och det känns ofta ganska lagom. Jag ska dock ge det ett försök, men har jag inte stött på en ny kompis eller fått ett skamligt förslag inom en månad ger jag upp.

Golfpremiär

Sådärja, då var årets första golfrunda avklarad. Jag ska väl inte komma och påstå att det gick speciellt bra. Vid närmare eftertanke bör jag nog erkänna att det gick riktigt dåligt, precis som säsongens första runda brukar göra. Jag är nämligen allt som oftast extremt ringrostig under mina första golfrundor, vilket jag kan tycka är lite underligt då det här med golf vid det här laget borde sitta i ryggmärgen, precis som att cykla och åka skidor. Men, efter drygt 20 års golfspelande så är det fortfarande något som inte riktigt stämmer de första gångerna. Kanske är det bara som så att jag inte är bättre. Tja, förmodligen.

Yttrandefrihet och valfrihet

I Lenas hej då-inlägg på sin blogg ifrågasätter hon det här med "anonym envägskommunikation", vilket jag måste säga är en högst relevant fråga. Varför sitter du och jag och 300 miljarder andra människor och lägger ut bits and pieces av våra torftiga liv på internet till allmän beskådan? Och, än mer intressant, varför sitter du och jag och 300 miljarder andra människor och läser om andra människors torftiga liv när vi istället skulle kunna vara ute och smörja cykelkedjan, betala tv-licensen, eller koka sylt? Alltså, jag bara undrar för själv har jag verkligen inget vettigt svar på någon av frågorna.

Men, jag måste dock säga att själv är jag verkligen pro-anonym-envägskommunikation. Visst är det kul när någon ibland lämnar en kommentar, men för mig spelar det egentligen ingen roll. Anledningen till att jag började blogga var nog att jag egentligen är rätt dålig på att höra av mig på de traditionella visen, det vill säga via typ telefon och mail. Blogga däremot passar mig betydligt bättre då jag själv kan bestämma när jag vill berätta nåt. Sen är det ju upp till alla er andra att läsa, om ni överhuvudtaget är intresserade av vad jag har att säga. Ibland läser ni säkert inte vad jag skrivit, ibland gör ni det, och ibland kanske ni till och med svarar i någon form. Hur smidigt som helst.

Detta hindrar ju dock inte mig från att drabbas av angst när jag inte hört av mig på ett tag. Egentligen är det ju snudd på värre när jag inte skrivit ett nytt inlägg på ett tag än när jag inte har ringt någon av er på länge. Det känns ju kasst när man inte har hört av sig till någon på länge, men när man inte har bloggat känns det ju som om man har negligerat ett helt gäng med människor på en och samma gång.

Så, visst finns även stressen och det dåliga samvetet närvarande även här ute i cyberspace, och ännu värre kan det ju bli när man själv börjar fundera över innehållet på sin blogg. Jag menar, ta mig som exempel. Jag bor i de svenska fjällen, Europas sista vildmark, men vad sitter jag och skriver om? Jo, mp3-bloggar och Transformers. Jag har ofta en gnagande känsla inom mig av att jag borde nämna exempelvis fjällkvanne och långfärdsskridskor oftare här på bloggen än ovan nämnda ämnen.

Men, så slår det mig - det är ju min blogg. Min enkelriktade form av kommunikation. Jag kan ju faktiskt skriva om precis vad jag vill här, och, vad som är ännu finare är att ni kan ju när ni vill faktiskt strunta i att läsa vad jag har skrivit.