Toppen är nådd

Det här är riktigt roligt. På alla plan.

Det där numera legendariska South Park-avsnittet har verkligen lämnat avtryck bland Sveriges kulturjournalister. Även Fredrik Strage hänvisar till det i DN.

Vi är vad vi äter

Det här slog mig igår när jag stod och preppade en ugnstekt falukorv, och jag tänke nu dra upp ett scenario och ni får gärna hänga med och efteråt får ni mer än gärna säga till om jag är helt ute och cyklar. Så här, va: vi har alla växt upp i hem och gått i skolor som under vår uppväxt har serverat mer eller mindre ätlig mat, eller rättare sagt husmanskost. Som en motreaktion på det blev folk i vår omgivning allt från drabbade av ätstörningar till kvasiintellektuella militanta veganer med tveksam ämnesomsättning.

Den dag skolan var slut och många flyttade hemifrån var den gastronomiska friheten ett faktum, och detta ledde till att vissa blev tilldelade VIP-kort på Adana kebab, att några idag kan känna skillnaden på om nudelpaketet kommer från Kina eller Sydkorea, och att några köpte en wokpanna och svor en ed att aldrig nånsin mer äta mat som härstammar från den europeiska världsdelen.

Efter ungefär tio års liv och leverne i en värld där kokboken har blivit en ny modeaccessoar och matlagningsprogrammen är storsäljare i DVD-format har några av oss idag investerat stora banklån i rostfria kök och Global-knivset, en del lägger merparten av sin inkomst på luncher och middagar på hyllade restauranger och krogar, och vissa har idag fått sina VIP-kort på Adana kebab förgyllda.

Men några av oss, bland annat jag själv, har efter några år av förnekelse och självhat sett ljuset, och tillagar idag med stolthet ugnstekt falukorv med hemlagat morots- och potatismos. Det kan mycket möjligt ha att göra med att vi närmar oss 30 och/eller att vi inte längre orkar revoltera och stå emot alla förbannade tv-kockar. Eller så är det så att vi efter allt kämpande och slit helt enkelt måste ge upp och inse att vi faktiskt håller på att förvandlas till våra föräldrar.

Blåsväder

Jag vet inte om ni har kollat några väderprognoser för dagen, men jag kan i alla fall bekräfta alla meteorologers prognoser om att fjällen skulle drabbas av hårda vindar idag. Det blåser som satan, men ändå inte lika farligt som för nån månad sen då vi på fullaste allvar trodde att stugan skulle kollapsa. Varken jag, Erica, eller Sushi kunde sova den natten, och riktigt så illa har det inte blivit än.

Själv måste jag dock säga att jag verkligen gillar när det stormar ute, speciellt när jag inte har något ärende eller behov av att gå ut. Det rättfärdigar på något vis att man är inne, och kan också öka välbehaget av varenda tänkbar inomhusaktivitet ett snäpp. Jag menar, sitta och blogga med en stor kopp nybryggt kaffe, eller sitta och blogga med en stor kopp nybryggt kaffe medan det blåser 23 sekundmeter och är -17'C ute? Ni förstår var jag försöker komma, va?

UPPDATERING: Jag vill bara göra ett tillägg. Det där med 23 sekundmeter och -17'C var bara siffror tagna ur luften för nu är det plötsligt helt vindstilla, ett stilla snöfall, och nollgradigt här. Till och med Sushi tycker att vädret är helt okej för att vara ute i.

UPPDATERING 2: Och nu blåser det som aldrig förr igen. Nu är Sushi inte lika entusiastisk längre. Han verkar snarare livrädd varje gång det knakar till i stugan. Jag försöker förklara för honom att det inte är nån som försöker döda honom, men han verkar ytterst skeptisk. Det kan inte vara lätt att vara katt och drabbas av paranoia.

Nära-döden-upplevelse

Efter att idag ha utstått två timmar i mina pjäxor klarade jag inte mer, och när jag reste mig upp för att gå ner på nedervåningen och ta av dem upptäckte jag att mina fötter var helt utan känsel. Helt borta. Jag lovar att det var centimeter från att jag skulle tappa balansen och ramla nedför trappan. Frågan är om det är värt det här? Jag funderar allvarligt på att jobba i längdutrustning i vinter istället.

Filmfest

Det är helt okej att den svenska filmbranschen samlas en gång per år för att hylla sig själv i SVT på bästa sändningstid. Visst, fine. Det är också okej att ett gäng mer eller mindre distanslösa och pretentiösa skådisar går upp på scenen och i ena stunden hyllar "konsten" och i andra drar skämt som inte ens skulle passa i ett nummer av Dasstidningen. Hell, jag köper till och med att nån under ett tacktal drar på sig nalleöron och ber hela filmsverige att dra åt helvete. Men, det kommer aldrig nånsin att bli okej, inte under några som helst former, att under en presentation av en Guldbaggevinnare, i direktsändning, inför hela svenska folket, säga "två lax sex" istället för "2006". Aldrig! Hör du det, Gustaf Skarsgård! ALDRIG!