Väder och vind

Erica påpekade härom kvällen att jag nämner vädret rätt ofta här på bloggen, vilket jag aldrig riktigt reflekterat över. Men det stämmer nog. Nånstans där bland allt namedroppande av band och tv-serier skriver jag en hel del om vädret här uppe i fjällen, och när man tänker efter är det nog inte så konstigt.

Här uppe är vi väldigt utelämnade till vädret, på både gott och ont. Jag menar, just nu är solen uppe dygnet runt, vilket kan messa en hel del med ens dagsrytm även fast det är en helt underbar känsla. Samma sak under hösten då solen aldrig går upp. Det kan ju knäcka vem som helst mentalt. På vintern stängs vägen titt som tätt när det stormar som värst, och för nåt år sen försvann ju några meter av E10:an plötsligt en sommardag när vattnet i jokkarna stod som högst. Alltså, vägen sköljdes bort! Folk tog sig inte härifrån. Freaky.

Det här kan ju dock ske typ var som helst, till exempel i Stockholm där hela stan, Sveriges huvudstad, fortfarande år 2007 lamslås varje gång frosten lägger sig på folks vindrutor. Visst, men det sker inte med samma frekvens, inte lika hastigt och lustigt, och effekterna blir inte riktigt desamma när en väg stängs av i trakten kring Piteå som när den gör det här. Det må låta som den klyscha det är, men det går inte att komma ifrån att vädret här uppe faktiskt är jäkligt oförutsägbart. Och sen jag började jobba utomhus har detta verkligen slagit mig.

Skidpatrullens jobb kan ju på vintern ändras nåt kopiöst allt eftersom vädret växlar, och ute på golfbanan blir planeringen, schemaläggningen, och arbetsuppgifterna direkt påverkade av om solen skiner eller om det regnar. I skrivande stund sitter jag bara och väntar på att det ska börja regna då jag idag gödslade banans greener och om inte regnet kommer var det i princip helt i onödan.

Vädret här uppe är inte riktigt som det är nere hos er, och vädret här uppe får en lite annan betydelse än det kanske får hos er. Så, bear with me.