Hemma sjuk

Efter lite pyssel här hemma igår kväll blev det mycket riktigt drygt två timmar flaggviftande actionepos i form av Transformers. Jag vet inte om det berodde på filmen att jag senare under natten började må jäkligt dåligt och nästan blev helt utan nattsömn, men det skulle inte förvåna mig om det var någon form av åksjuka jag drabbades av, för satan vilken åktur Michael Bay bjuder på. Som vanligt pratar vi svindyr, superslick mastodontaction, där produktplaceringar till värdet av mindre länders BNP exploderar till höger och vänster mest hela tiden. Vad som dock är så speciellt just här är hur makalöst öververkligt allt ser ut. De senaste årens 3D-animerade actionfilmer ser ju fasen ut som dockteater i jämförelse. Jag var helt svettig när filmen var över, och jag måste säga att jag älskade varenda sekund.


Rätt medtagen av nattens magsjuka stannade jag hemma idag, och spenderade större delen av förmiddagen sovandes. Resten av dagen har jag försökt beta av lite liggande tidningar, böcker, och filmer, och alldeles nyss såg jag David Finchers senaste seriemördarfilm, Zodiac, den totala motsatsen till Bays film. Visst, Zodiac är också snuskigt snygg, men inte på samma reklamfilmsaktiga vis. Här är allt så realistiskt och genuint att man ibland faktiskt får för sig att det är en film från 1969 man kollar på. Och om någon av er tror att det är en ny Seven det handlar om kan ni tänka om. Här pratar vi typ 10% mord och 90% män i polisonger, skjortor med stora slag och rutiga kavajer som pratar, grälar, funderar, idisslar, bollar teorier, och dricker kaffe. Ännu en gång var jag helt svettig när filmens eftertexter började rulla, och jag måste säga att jag den här gången älskade varenda sekund ännu mer. En av årets i särklass bästa filmer.