Arbetsuppgifter

Är det fel att under arbetstid med jämna mellanrum komma på sig själv att faktiskt åka omkring och önska att nån av våra gäster ska göra sig illa så att vi får åka iväg på ett skadeanrop? Jag menar, vi i skidpatrullen har ju våra rutiner och uppgifter som vi måste göra varje dag, men man ska väl inte sticka under stol med att vårt jobb kan vara rätt fritt ibland, och med lite tur kan det även innehålla en hel del skidåkning.

Men hur man än vrider och vänder på det så är ju ändå skadorna och omhändertagandet av människor själva kicken med det här arbetet. Givetvis vill jag ju inte att folk ska skada sig allvarligt bara för att jag ska få lite roliga arbetsuppgifter, men nån arm eller nåt ben kan de väl bryta med jämna mellanrum? Är det för mycket begärt?

Ännu ett bevis

Idag var det ännu en stackare som gjorde sig illa. Och jajjemen, anropet kom precis när jag hade satt mig ner för att äta lunch.

Lunchavbrott

Kan nån förklara för mig varför folk ska till att skada sig precis vid lunchtid? Är det för att de börjar bli hungriga, har dåligt med energi, och därmed enklare skadar sig när de faller? Kan det vara så att deras desperata tankar på mat överskuggar allt annat, bland annat vett och sans, och därmed får dem att ta tvivelaktiga beslut som i slutändan blir rätt så ödesdigra? Eller är det helt enkelt ännu ett tecken på att lagen om alltings jävlighet faktiskt existerar i allra högsta grad, och inte bör ignoreras eller ifrågasättas.

Hur som helst, idag när vår lunch nästan var oss inom räckhåll kom ett anrop om ett misstänkt benbrott på en av transportsträckorna mellan liftarna. Precis som det förra benbrottet som vi tog hand om var det hela väldigt odramatisk, och omhändertagandet gick, no pun intended, smärtfritt. Men precis som förra gången fick ett gäng stackars liftvärdar sitta och vänta på sin lunch som ganska snabbt prioriterades bort, och vi i patrullen fick en kall lunch först kring tresnåret. Nä, jag vet, det är absolut inte det minsta synd om oss, men jag måste säga att fastän jag saknar vetenskapliga bevis tycker jag att det här lunchtidsskadefenomenet är rätt intressant. Risken finns ju att vi får studera detta unikum närmare den kommande veckan då 300 miljarder sportlovsfirande stockholmare idag anlände med tåg och flyg från alla möjliga håll. Och med en alldeles nybyggd funpark på anläggningen kanske nästa lunchavbrott är en lågoddsare väntandes precis runt hörnet.

Wii

Gårdagens planer för en heldag med caffè latte och kulturell uppdatering hemma i soffan grusades vid lunchtid då jag fick nys om ett paket som låg och väntade på mig i butiken inne i Abisko. Ett paket vars innehåll jag förväntade mig att få den 8 december, och som jag nu, drygt två månader senare, efter mycket terapijobb lyckats lämna bakom mig och nästan förtränga.

Men igår kom den alltså - mitt Wii! Och den är precis allt det jag hoppats på - liten, stilren, och fullt värdig en plats i iPod-generationens designerinredda vardagsrum. Efter lite tekniska omstruktureringar och installationer bakom tv-bänken var det bara att röja bort allt onödigt så som soffbord och fåtöljer framför tv:n och bereda plats för bland annat en tennisplan, en baseballarena, och en niohåls golfbana.

Några timmar senare, lite lätt andfådd och svettig, kunde jag konstatera att jag är fasen så mycket vassare på bowling i digital form än i verkligheten, och att alla de sommardagar som jag har spenderat ute på golfbanan på Nötön inte direkt lämnade några avtryck efter nio hål på Nintendos bana. Men jag kan dock lova att när ni kommer och hälsar på så ska vi nog kunna fördriva några timmar tillsammans framför tv:n. Det är nämligen inget snack om saken att Nintendos senaste skapelse är gjord för att vuxna människor ska få freaka ur tillsammans på vardagsrumsmattan en lördagkväll med varsin handkontroll och öl i händerna.

(Och om ni inte har den blekaste aning om vad jag pratar om kan ni kolla här).

Min arbetsplats