Mitt liv med Google

Jag älskar Google! Google är fasen det bästa som har hänt mänskligheten sen bröd kom skivat. Och nu pratar jag inte bara om Google som den överlägset bästa sökmotorn på internet, utan även om alla andra program och funktioner som de erbjuder.

Först och främst, Gmail. Idag finns det ingen vettig förklaring eller ursäkt för nån relativt flitig mailskrivare att använda nån annan form av mail-program än Gmail. Och jag är ledsen att säga det, men Hotmail, Yahoo, och alla andra former av gratisprogram är idag så långt efter Googles geniala motsvarighet att det är en direkt skam att inte ha bytt än. Säg bara till så skickar jag en inbjudan till er på en gång så slipper ni skämmas mer.

Sen har vi Google Reader. Jag har inte varit in på nån av era bloggar sen gud vet när om det inte varit för att lämna en kommentar. Nej, jag läser alla era nya inlägg, samlade på ett och samma ställe, direkt jag kopplar upp mig utan att ens behöva tänka på att skriva en enda bokstav i adressfältet. För att inte tala om alla nyheter. Lägg bara till alla era favoritsidor och bloggar och ni slipper att surfa runt som tokar varje dag för att inte missa nåt. Hur smidigt som helst.

Jag antar att ingen av er har missat Google Earth, Google Maps, eller Google Video? Om så är fallet, kolla upp dem. Övriga kommentarer är överflödiga.

Sen har vi alla andra program som Google erbjuder som jag inte riktigt är i behov av, men utan tvekan skulle välja i första hand den dag jag behövde dem. Jag pratar om Google Calendar, Google Docs and Spreadsheets, och Google Talk. Kolla in dem också om ni behöver en smidig kalender, ett webbaserat dokumentprogram, och en ny IM-klient.

Och just det ja, givetvis är allt gratis.

Tracks

Jag har alltid varit lite skraj för att jag ska bli sämre på att leta fram ny musik när jag blir äldre. Typ fylla 30 och plötsligt inse att Kaj Kindvall är ens nya musikaliska mentor och att det plötsligt har börja dyka upp olika former av samlingsskivor i musikbiblioteket. Sen är det ju det här med den digitala musikrevolutionen - MySpace, mp3-bloggar, YouTube, Last.fm, etc - som gör att man verkligen måste vara på tårna för att inte missa nåt. Och för att inte tala om faktumet att vi bor 300 miljarder mil från närmaste vettiga klubb eller konsert. Det gör ju inte saken direkt bättre om vi säger som så.

Ett annat problem som jag har stött på är det här med iPod. Plötsligt har man möjligheten att bära omkring på typ 10000 låtar i fickan, och man gör sitt allra bästa för att fylla den där lilla prylen med så mycket nytt man bara orkar och kan. Vad blir resultatet då? Jo, man lyssnar som vanligt i princip på samma artister och album om och om igen fastän man hela tiden fyller på med nytt material, och plötsligt har man så mycket ny musik som man inte lyssnat på att man drar sig för att ens försöka börja nånstans och istället lyssnar man på The New School ännu ett varv.

Men så ibland händer det att man faktiskt tar tag i saker och ting och kickar i gång nåt helt nytt och det visar sig vara världens bästa album ever! Till exempel Lo-Fi-Fnk:s Boylife som jag upptäckte idag. Okej, det är inte världens bästa album ever, men det är lika fin elektropop som The Embassy, Air France, och The Tough Alliance gör. Kolla upp det om ni vill ha nåt att dansa till i vardagsrummet i helgen.

Stoked

Ibland är det läskigt hur snabbt vi människor kan anpassa oss till nya miljöer och situationer. Jag menar, nu har vi ju bott här uppe i Abisko sen i september och för första gången även spenderat en hel mellansäsong här uppe i fjällen. Det går ju inte på långa vägar att jämföra livet här uppe under sommaren, hösten, och vintern, och även om det var lite psykiskt påfrestande att vara här i stugbyn, i princip helt själva, under tiden det var som mest mörkt och trist så vande man ju sig ändå på nåt vis.

Nu har det ju sakta börjat bli ljusare, snön har börjat lägga sig i rejäla mängder, och vintersäsongen är snart här. Hade det här varit i fjol hade jag ju mest troligt varit i Stockholm vid den här tiden och varit sjukt peppad vid det här laget och knappt kunnat vänta på att få de där första skiddagarna. Nu har vi ju dock varit här hela hösten och sakta men säkert kunnat ta del av den i antågande vintern i allt större doser istället för att ha gått runt i en grå, smutsig storstad som blir lamslagen varje gång snön faller.

För min del har detta faktiskt resulterat i att jag inte riktigt har hittat det där riktiga suget än efter ännu en vintersäsong. Jag har inte slukat varenda skid- eller snowboardfilm jag har kommit över, inte kollat snörapporter eller webkameror med jämna mellanrum, helt enkelt inte känt den där längtan efter ännu en vinter här uppe i fjällen. Inte förrän nu. Nu börjar det dyka upp allt mer folk här i byarna, det börjar bli tillräckligt med snö på fjällen för att man ska kunna åka, och det börjar helt enkelt kännas att vintern faktiskt är här nu. Med ett helt nytt jobb liggande framför mig känner jag plötsligt att det ska bli ruskigt kul att den här säsongen snart är i gång.

Årets snyggaste filmaffisch?

Existentialism

I morse när jag, nyvaken och akut koffeinberoende, stod i köket och preppade kaffebryggaren, tittade jag ut genom köksfönstret och beskådade den i många fall uttjatade men ändå så majestätiska Lapporten som fullständigt badade i ett röd-rosa-lila sken från den i bakgrunden skinande solen. Det var verkligen ett äkta Kodak moment, och jag tog faktiskt några bilder för att lägga upp här, men precis som vanligt gjorde de inte verkligheten rättvisa så jag deletade dem. Det var i alla fall ett av de där tillfällena då det slog mig var vi egentligen bor, och under vilka förhållanden. Kalla det morgontrött naturromantik, men fint var det i alla fall.

I skrivande stund sitter jag på Folkets hus i Kiruna. Jag var tvungen att åka in idag för att påbörja en fyra dagar lång utbildning för förarbevis för skoter. Det kan ju vara bra att ha nu när jag börjar jobba i skidpatrullen. Hur som helst, för att fördriva lite tid innan utbildningen börjar gick jag till Folkets hus, och på vägen dit från järnvägsstationen slog det mig ännu en gång var tusan vi egentligen har hamnat. Där närmaste stad är Kiruna, en stad från vilken man kan se Kebnekaise, en stad som enbart existerar på grund av en gruva, en stad som man ska flytta på grund av samma gruva. Galet.

Jaja, den här sortens inlägg får bli en engångsföreteelse här på bloggen. Börjar jag svamla på om sånt här fler gånger får ni hemskt gärna säga till. Jag har ju faktiskt en viss integritet och cred att tänka på.

Nu ska jag gå och kolla på hudvårdsprodukter.