Adressändring

Jag har flyttat hit.

Hej då.

På återseende

Långväga gäster

I helgen har vi haft besök av familjen Nyström/Ahlmark, med sonen, Edvard i spetsen. Det är ju alltid roligt att få besök, speciellt när besökarna kanske inte är här uppe i fjällen sådär ofta, eller som i det här fallet då det var första gången Jenny och Lars besökte oss sen vi flyttade till Abisko. För Edvards del var det första gången han hälsade på oss, och han var på sitt allra bästa humör. Med en drygt ett år gammal grabb på besök blir det ju en hel del liv och rörelse, och om ni frågar Sushi tror jag att han kommer att säga att helgen var sådär. Han spenderade en stor del av tiden antingen ute eller undangömd på övervåningen.

Under helgen blev det några enklare fjällvandringar, bland annat ner från Nuolja. På lördagen tog vi linbanan upp till Nuoljas toppstation där vi käkade lunch och tog det lugnt, för att sen ta en promenad ner. Vi har även under helgen hunnit med några sköna middagar, bland annat hemlagad pizza, älggryta, och på lördagskvällen, avslutningsbuffé på turiststationen. Efter lördagsmiddagen lyckades vi även klämma in ett barbesök i turistens storstuga, där gäster, personal, och allmänt löst folk härjade lös till traktens stora fixstjärna, Pekka Power. Vi tyckte dock nästan att det var mer intressant att hålla koll på babywatchern.

(Fler bilder finns här.)

En perfekt dag

Heliskiing i 30 cm pudersnö, flugfiske i i vidunderlig höstmiljö, eller golfspel i midnattssol. Visst, i all ära, men en dag som denna, då det regnar och blåser ute, hösten känns mer och mer definitiv, och, ärligt talat, man är en aning bakfull, tja, då finns det få grejor som kan vara bättre en hel dag i soffan framför Solheim Cup. En hel dag!

Vi hade inofficiell avslutningsfest igår i Björkis, och om jag inte missminner mig tror jag att klockan var närmare tre innan jag var i säng. På något sätt lyckades jag dock med konststycket att ta mig upp i morse för att följa de sista hålen av gårdagens uppskjutna bästbollar, och i skrivande stund har dagens singelmatcher precis kommit igång.

Såna här söndagar, där dåligt väder verkligen legitimerar en hel dags seriöst soffliggande, kan jag rätt ofta komma på mig själv att innerst inne gå och längta efter. Och ibland slår ju drömmar faktiskt in.

Släktträff

I helgen fick vi storfrämmande här uppe, nämligen min faster och ingifta farbror, mina två kusiner, deras respektive, och sist och minst, deras barn. Allt som allt 10 personer. Efter lite mer eller mindre säkra beräkningar kom vi fram till att det nog var en sisådär tio-femton år sen jag och min faster, farbror, och mina kusiner träffades allihop. Det var med andra ord verkligen på tiden.

Som sig bör när en sån här stor skara människor i varierande ålderskategori träffas under några dagar resulterade det hela i ett relativt stort spektakel där någon form av planering och struktur var svår att riktigt få till. Fullt förståeligt blir det ju en hel del kompromisser när så många små och stora viljor drar åt alla möjliga håll och kanter, men så här i efterhand måste jag säga att det hela gick rätt bra. Vädret var som det brukar vara här uppe vid den här tiden, växlande, men aldrig så dåligt som det mycket väl kan vara. Jag skulle kunna gissa att de nog hann med att se och göra ungefär hälften av vad vi och de kanske tänkt, vilket jag måste säga är ganska bra gjort.

Golfspelare som vi alla är var en släktfejd på golfbanan inplanerad, och den hanns med. Redan
nu är nästa fejd inplanerad, och den kommer att gå av stapeln i deras hood, nämligen Gävle. När är inte bestämt, men vi får verkligen hoppas att det inte dröjer lika länge som sist.

En höstdag

Sen tidigare hade vi bestämt att vi på lördagen skulle åka till den nyligen hemkomna Robert, och hans stuga i Stordalen. Robert är en sjukt skön snubbe som vi har lärt känna genom våra vänner Malin och Magnus. Han arbetar som styrman på olika fraktfartyg, och är när han jobbar därför borta några månader åt gången. Nyligen hemkommen från ett nätt litet arbetspass på sisådär fyra månader begav han sig illa kvickt till sin stuga, och vi hängde med.

Väl på plats packade vi in lite stuff i stugan, begav oss mot båtplatsen, och efter lite motorstrul kunde vi hoppa i båten och bege oss över Torne träsk. För min del var det faktiskt första gången jag åkte över till andra sidan under sommaren. Det är en jäkla skillnad där, både på väder och natur. I och med att soltimmarna där är betydligt fler än vad de är på vår sida av träsket är växtligheten betydligt större. Här finns det till exempel riktiga björkar, och inte de där pygmévarianterna som omger oss här. Då förstår ni vilket fantastiskt ställe vi pratar om.

Målet med resan dit var först och främst att bara få komma ut i naturen och ta det lugnt, men Magnus och Robban hade givetvis tagit med sig hela vapenarsenalen då ripjakten är i full gång här uppe. Magnus sidekick Rider var taggad till tusen, och letade reda på ett gäng ripor och lyckades få till några fina stånd, men den här gången blev det dock bara en fågel som fick följa med hem. Som sig bör spenderade vi givetvis också en bra stund vid elden med att steka suovas, fika, och bara njuta av tillvaron, vilket jag personligen tycker är själva kärnan med att vara ute på fjället.

Tillbaka i stugan i Stordalen igen lade vi om upplägget till kräftskiva, med alla tänkbara tillbehör. Det slår mig varje gång jag äter kräftor vilket jäkla arbete det egentligen är, speciellt med tanke på att det faktiskt bara är en dålig ursäkt för att få dricka mer eller mindre okristliga mängder öl och snaps. Hur som helst, trevligt var det dock, och efter den rätt sena middagen droppade de kvinnliga deltagarna av. Resterande middagsgäster, undertecknad inräknad, fortsatte kvällen med en flaska whiskey, bryggseglandes. Med andra ord, vi gick ner till bryggan, satte oss i den förtöjda båten, och drack sprit, tittade på norrskenet, och diskuterade allt från baby-Johnson till kvinnliga stuvare i Valencia. En i mina ögon jäkligt schysst avslutning på en perfekt höstdag i fjällen.

(Fler bilder finns här.)

Ett hån mot oss alla

Givetvis håller inte (kd) med mig, men år 2007, i en modern demokrati, är det fan i mig ett hån att vi fortfarande har en filmcensur här i Sverige. Att vi dessutom pratar om världens äldsta censur, med över 100 år på nacken, gör ju inte saken bättre. Man får ju dock hopp när en kvinna som Gunnel Arrbäck, numera före detta direktör för Statens biografbyrå, går ut och ifrågasätter sin gamla arbetsplats och dess plats i dagens mediasamhälle.

Personligen anser jag att det är min, din, och alla andras rättighet att faktiskt köpa en biobiljett och en hink med popcorn, glida ner i en biofåtölj, och sedan se folk hängas upp på köttkrokar, få borrmaskiner nerkörda i halsen, och huvuden krossade i skruvstäd. Ingen ska ha rätten att komma och säga att jag inte får se såna "förråande" bilder, och ingen ska definitivt ha rätten att klippa ur dessa bilder ur det konstverk som en film faktiskt är, vare sig den är regisserad av Ingmar Bergman eller Eli Roth. Att de pysslar med sånt i diktaturer runt om i världen är rent ut sagt förjävligt, men att en sådan myndighet, även om den praktiskt inte längre ingriper, ens existerar i dagens Sverige är oacceptabelt.

Renlighet är en dygd

Som ni kanske vet vid det här laget så genomgår jag ju så smått en metamorfos i september varje år. Det är då jag tar steget från säsongsarbetare till hemmaman. I år kommer denna oundvikliga förvandling inte att äga rum förrän i slutet av september, men jag känner redan att det börjar närma sig.

Igår dammsög jag nämligen hela huset, skurade toaletten, tvättade, och ikväll har jag städat bilen. Något är på gång. Sån här pepp var det länge sen jag kände, och jag är nästan helt säker på att det beror på att hösten är i antågande. Det är som om mitt undermedvetna redan har börjat anpassa sig med vetskapen om att jag snart påbörjar mitt nya liv.

Farbror Niklas

I fredags lämnade vi Abisko för några dagar på Österlen. Anledningen var att min bror skulle gifta sig med sin Sara. Hela familjen var så klart på plats, liksom släkt och vänner från i princip hela Sverige. Det var jäkligt skoj att träffa folk som vi inte har sett sen vi flyttade från Lund, men även släkt från Jonas sida av familjen som jag aldrig har träffat tidigare. Sen Jonas hookade upp med Sara har vi tyvärr bara haft möjligheten att träffas tre gånger, inklusive den här helgen, vilket är på tok för lite. Även om den här helgen var rätt hektisk, av naturliga skäl, var det dock skönt att få träffa dem båda under i alla fall några dagar. De verkar väldigt kära, och de var jättefina tillsammans.

Under helgen brejkade de även nyheten att de till våren ska få tillskott i familjen, vilket innebär att jag lämnade Skåne i måndags som framtida farbror. Inte dåligt, va? Farbrorn måste ju vara den ultimata medlemmen i en familj. Jag menar, snubben som kommer på besök några gånger om året med presenter och en jäkla massa dåligt inflytande. Ungarna älskar honom, medan föräldrarna snabbt ångrar att de bjöd in honom över huvud taget. Vi får väl se hur jag kommer att tackla hela den där biten.

Väl tillbaka mot norr igen hade piloten mellan Stockholm och Kiruna vänligheten att berätta att det minsann var hela +8'C i Kiruna. Hösten hade med andra ord fått ytterligare grepp om tillvaron här uppe. Jag klagar dock inte, men det skulle ju vara en lögn att säga att det inte blev en nätt kontrast att spendera helgen i ett soligt och fint Kivik, och sen komma tillbaka till ett Abisko som snart är klätt i höstskrud.

På väg

Det känns som om jag har nämnt det här förut, men jag är inte riktigt säker. Whatever. Jag gillar i alla fall verkligen att befinna mig på flygplatser. Det kanske är svårt att tro efter mitt hatinlägg här efter att vi kommit hem från NYC, men det är bara SAS jag hatar över allt annat här i världen, inte flygplatserna i sig.

Jag gillar vibben av att människor är på väg nånstans, att de gör nånting. De reser till nåt, flyr från nåt, söker efter nåt, glömmer nåt. I skrivande stund sitter jag på ett av alla Arlandas caféer, trådlöst uppkopplad. Erica är inne i city på ett möte, medan jag dricker kaffe, skriver det här inlägget, lyssnar på musik, och laddar ner en film. Runt omkring mig gör många förmodligen exakt samma sak, medan andra oroar sig för förseningar, letar boardingpass, och bokar om anslutningsflyg. Andra läser pocketar, försöker hålla reda på ungarna, och sitter i telefonmöten.

I love it.

Taken By Trees - "Too Young (TTA Remix)"

Victoria Bergsman tillsammans med Eric och Henning i The Tough Alliance. Så bra. A little something, something att njuta av i helgen.

Bröllop

Okej, kostymen är nedpackad, skorna putsade, talet skrivet, och champagnen välkyld. Nu drar vi och ser till att Jonas och Sara blir man och hustru.

Ljus lager

Världens kanske bästa öl finns nu på ett Systembolag nära dig. Blaskigt is the new black.

Årets singel?

Så nådde då Kleerup och Robyn äntligen förstaplatsen på den engelska singellistan med "With Every Heartbeat", och det var väl för väl. Det är ju ändå en av årets absolut finaste låtar.

Höstvibbar

Igår kväll tittade jag ut genom fönstret i vardagsrummet och upptäckte till min förvåning att det var svinmörkt ute. Det har som inte riktigt slagit mig än att nu är det fasen höst igen. Jag vet inte riktigt hur jag kunde missa det, jag menar, halva augusti har ju snart passerat.

Jag måste dock säga att jag verkligen gillar hösten, speciellt här uppe i fjällen. Naturen här uppe blir verkligen helt magisk under hösten, och de där dagarna då solen skiner, morgnarna är klara och kalla, och man äntligen får klä på sig utan att behöva svettas, tja, de är helt fantastiska.

Sen måste jag säga att hösten för min del kommer med en lite mer skön och avslappnad vibb som lätt glöms bort under sommaren och fint-väder-måste-vara-ute-hitta-på-kul-grejor-umgås-med-alla-ta-vara-på-dagarna-hetsen. Nu blir det snart legalt igen att sitta hemma på kvällarna med en hårdkokt kriminalroman eller något guldkorn ur årets nya skörd av tv-serier.

Men, vi är ju inte riktigt där än. Än finns det några rödingar som jag ska göra mitt yttersta för att fånga, golfbanan blir bara bättre för var dag som går, och snart kommer Rob The Boss hem igen, vilket lär innebära någon form av boy camp. Kan mycket väl bli freaky.

Powerwalk

I skrivande stund pågår Fjällräven Classic, ett fjällvandringslopp mellan Nikkaluokta och Abisko längs efter Kungsleden. En promenad på sisådär 110 km. Första starten gick igår förmiddag, och redan igår kväll dök det första paret upp. Efter dryga 13 timmar! 11 mil på 13 timmar! 13 timmar! Förstår ni exakt hur insane det är? Helt galet, men fruktansvärt imponerande.

Den senaste färden

Jag har under min livstid spenderat alldeles för lite tid på vattnet, betydligt mycket mindre än vad jag skulle ha velat. Paddlat har jag i princip aldrig gjort, vilket är en ren tragedi. Första gången var egentligen härom året då vi i Björkis på en kick-off drog till Jukkasjärvi och raftade oss ner för Torneälven.

Förra söndagen var det dock dags igen. Då packade jag, Magnus, Svante, och Kalle ihop vårat pick och pack i en helikopter och flög upp efter Rautasälven för några dagars fiske och paddling ner för älven. Det här med att flyga helikopter ut i naturen är ju här uppe i fjällen en inte helt infektionsfri diskussion, vilken jag inte tänker bege mig in i. Jag kan bara konstatera att det är fruktansvärt skönt och smidigt.

Vår plan var väldigt enkel - under några dagar skulle vi paddla oss ner för Rautasälven till de fiskeställen som intresserade oss, och i slutändan komma hela vägen tillbaka till vägen och civilisationen. Att färdas ner för en älv i en gummibåt är verkligen helt fantastiskt då man tar sig fram för egen maskin, men ändå kan utnyttja naturens krafter. Samtidigt som det kan gå smidigt och relativt fort kan ju en forsfärd även erbjuda en hel del adrenalinfyllda moment. Det gjorde vår resa.

Jag orkar inte gå in på några detaljer, men om vi säger så här: det hade kunnat gå riktigt illa. Nu gjorde det ju inte det, vilket vi alla är väldigt tacksamma för, men hela situationen var nog lite mer allvarlig än vad vi i just det ögonblicket insåg. Grejen är dock att en sådan situation som vi hamnade i är ju själva anledningen till att en forsfärd kan vara en sådan adrenalinkick, precis som när det gäller till exempel skid- eller snowboardåkning. Är det inte lite farligt är det ju inte lika kul. Så enkelt är det ju bara.

Nu när allt gick bra kan man ju såhär i efterhand skratta åt det, eller för den delen blogga om det. Hade det gått åt skogen hade ju vår resa sett helt annorlunda ut, men nu blev den riktigt lyckad. Ett gäng sköna snubbar, storslagen natur, fint väder, och en hel del fisk. Och som grädde på moset nån flaska whiskey. Svårare behöver det inte vara.

Det gamla gardet

Igår lämnade ytterligare en av filmvärldens största oss, nämligen Michelangelo Antonioni. Precis som vår egen Bergman var han extremt inflytelserik och hyllad under sin karriär, och regisserade ett flertal klassiska filmer så som trilogin L'Avventura, La Notte, och L'Eclisse, men även filmer som Blow Up och Zabriskie Point. Filmer av den typ som helt enkelt inte görs längre.

Filmhistoriens störste?

Tja, kanske. Det finns i alla få regissörer som varit lika inflytelserika och hyllade genom åren som Bergman. Här i Sverige har vi ju än idag inte riktigt förstått hur stor han egentligen var, men som sig brukar lär väl dagens nyhet om hans död för en tid öka intresset kring honom och hans livsverk.

Själv måste jag säga att jag har sett alldeles för få av hans filmer, men hur komplexa och svåra de än är att ta till sig är det svårt att inte drabbas av dem när man väl ser dem. Den närmaste tiden lär ju SVT visa hans bästa och viktigaste filmer, och om jag får komma med några tips skulle jag rekommendera Sommaren med Monika, Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet, Smultronstället, Persona, och inte minst den monumentala Fanny och Alexander. Filmkonst när den är som allra störst.

PDOL! Fo shizzle, ma nizzle!

Det var ett bra tag sen jag senast besökte Piteås egen stadsfestival, Piteå dansar och ler. Inte för att jag inte vill, eller så, utan helt enkelt därför att jag sen jag började jobba här uppe i Björkis aldrig haft tid. Vi har nämligen en så kallad KM-vecka här uppe varje år, och den sammanfaller alltid med PDOL.

KM-veckan är helt enkelt den vecka då Björkliden GK anordnar sitt klubbmästerskap. BjGK har ju som ni säkert förstar sin bana här uppe, men själva klubben och kansliet håller till nere i Bromma. Den större delen av Björkliden GK:s medlemmar är också stockholmare, och varje år sätter sig ett gäng av klubbens eldsjälar på tåget norrut för att spela golf i de svenska fjällen, och samtidigt under en veckas tid besanna alla de fördomar som stockholmare kan tänkas ha hängande över sig.

För tillfället har jag och min kollega Magnus alltså en hel del att göra för att golfbanan ska vara i så bra skick som möjligt, vilket inte alltid är helt lätt då man befinner sig en bra bit norr om polcirkeln... Hur som helst jobbar vi just nu rätt mycket, och det blir en hel del radiolyssnande när man sitter där på gräsklipparen. Idag var till exempel Sommartoppen på besök på PDOL, och då inträffade en rätt kul grej. Under programmets gång dök nämligen allas vår Robinson-Klas upp. Eller, förlåt, K-Laz menar jag förstås. I sådana här sammanhang benämner sig ju den gamla Lulewhiggern gärna med sitt ghettoalias. Anledningen till hans medverkan var för att idag lära den samlade Piteåpubliken allt man behöver veta om den nya svenska hip hop-scenen, och under sitt inslag droppade han namn som Max Peezay, Cari Lekebusch, och Basutbudet. Jag ser framför mig hur alla kids, pensionärer, och norska husvagnsturister som samlats framför Sommartoppens scen nickade igenkännande och flashade gangsigns när K-Laz pratade om baslinjer och grime. Jag gissar att det i sammanhanget var ett väldigt uppskattat inslag.